”Granskarnas makt satt på spel”

SvD Näringsliv, torsdag 20 mars 2014:
Superstjärnorna sidsteppar de traditionella medierna genom att skapa sina egna. Prinsessan Madeleine och Zlatan hör till de stora vinnarna. Via Facebooksidor och appar kontrollerar de mediebilden av sig själva och visar vägen för storföretagen. Det är ett maktskifte som borde intressera fler.

zlatan

Prinsessan Madeleine delar bilder på sitt nytillskott via Facebook. Kungahuset uppdaterar den egna hemsidan med bloggarens regelbundenhet. Zlatan ger ut sina egna nyheter i sin väns varumärkesapp. Tidningarna citerar rätt upp och ner, utan besvärliga följdfrågor.

För en statschef som hellre ifrågasätter journalisternas frågor än besvarar dem är det förstås bekvämt att kommunicera via egen domän.  För en rebellisk fotbollsstjärna som varje år tjänar mer pengar än den allsvenska klubb han brukade spela i, ett kaxigt sätt att deklarera sin upphöjdhet. För en prinsessa med fler än trehundratusen Facebookfans, ett klokt sätt att påverka framtoningen på.

Det är ingen slump att just dessa tre väljer att sidsteppa de traditionella medierna. De har alla haft ansträngda relationer till pressen. De är alla tillräckligt stora för att kunna vända sig direkt till sin publik.

Det är heller ingen slump att de skapat sina egna medier just nu. När de traditionella medierna inte längre är de enda som kan kommunicera med en stor publik har de mindre att ge de stora namnen som hellre tar saken i egna händer.

När drottningen, för att göra ett sista nedtramp i kungahuset, i en internt producerad födelsedagsvideo svarade på väl valda frågor från folk på stan, var det ett uttryck för något mer än en folklig approach och anpassning till teknikens under. Nämligen mediernas försvagade auktoritet. Förr hänvisades kungahuset sig till TT, nu hänvisas TT till kungahusets hemsida.

Den nuvarande omfattningen av detta digitaliseringens maktskifte må vara oförarglig, säkert på flera sätt sund, men riktningen måste tas på allvar. Det krävs ingen sällsynt slutledningsförmåga för att kora utvecklingens vinnare. Stora företag, institutioner och varumärken hör förstås till dem. De blir knappast lättare att granska när deras beroende till traditionella medier avtar. För storföretag med en förkärlek för tillrättalagda intervjuer och kontroll av slutprodukten, bjuder den nya medieordningen på oändliga möjligheter.

Nätet har gjort medierna mer demokratiska, de svagas röster svårare att förbise. Samtidigt blir de starkas röster starkare och svårare att invända mot. Vad händer när storföretagen inte anser sig tvungna att bemöta uppgifter i media? När H&M bara kommunicerar via egen app? Eller Ikea? Investor? Till slut politikerna?

Det självförtroende som verkar saknas hos medierna märks i det mediasatsande näringslivet. För någon månad sedan lanserades pappersmagasinet Porter under extravaganta former på ett hotell i New York. Idén om ett nytt modemagasin med fokus på lyxkonsumtion i en tid av världsekonomisk stiltje kan tyckas befängd. Men avsändaren var inget mediehus i behov av nya intäkter utan e-handelssajten Net-a-porter. Porters affärsidé är inte att sälja tidningar, utan produkterna i dem.

Alexandra Shulman, brittiska Vogues chefredaktör, avfärdade snabbt produkten genom att likna den vid ”ett flottare Sainsburys-magasin”. I själva verket är hon nog orolig över den maktförskjutning som Porter är ett symptom på.

Natalie Massenet, e- handeljättens grundare, har precis det så kallade ”fuck off-kapital” som medievärlden saknar. Magasinet, som hyllades unisont av en aningslös modevärld, är ett påkostat reklamblad förpackat som en journalistisk produkt (vilket många nog skulle säga att Vogue också är). Den vanliga läsaren märker liten skillnad och det är precis det som är meningen. Exemplet illustrerar en utveckling synlig långt utanför magasinsvärldens kommers. Om läsaren inte bryr sig om var innehållet kommer ifrån, vem ska då göra det?

Medias makt är stor och mår bra av att utmanas. Zlatans app är i sig själv harmlös.  Men en medieframtid där de som har möjlighet kan bli sina egna nyhetsförmedlare, och på så sätt undvika granskning, vore illavarslande. Att medierna förlorar pengar är illa, att de förlorar auktoritet kan visa sig vara ännu värre.

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *