Industrijobben som gick upp i rök

Expressen, fredag 21 februari:
När Zabina, Mikael och Jessica slutade skolan behövde de inte fundera på att läsa vidare: industrijobben väntade på dem. Sedan kom varsel- och rationaliseringsvågen: maskiner och utländsk arbetskraft kunde utföra arbetet billigare. Borta är jobben. Kvar står Zabina, Mikael och Jessica – och en glesbygd i behov av hjälp.

En majdag kallades de anställda på Ericssons kabelfabrik i Hudiksvall till stormöte. Mindre än en månad senare skulle industrisemestrarna infalla och fabriksgolvet avfolkas, men något var på gång redan nu.

Det stora mötesrummet tömdes på möbler och försågs med en provisorisk scen. Luttrade efter tidigare uppsägningar förstod de anställda att fler varsel nog stod på tur. De visste att ordnarna blivit färre, konkurrensen råare.

Ändå var det en chock när beskedet kom: Ericsson, telekomjätten som tagit sig igenom svåra tider förr och som nu hade Hudiksvallssonen som högste chef, skulle stänga ner hela kabeltillverkningen.

– Alla tittade på varandra. Ingen förstod någonting. Det var som att släppa en bomb, en katastrof för hela bygden, säger Zabina Nelson som hade arbetat på fabriken i 36 år när hon blev varslad den där tisdagen i maj förra året.

Hon kom till fabriken 1978, direkt från klassrummet. Jobben fanns på bruket Iggesund, familjeföretaget Sundin och telekomjätten Ericsson. Zabina hade inte tänkt stanna i fabriken längre än ett par år, men blev kvar. Förmiddagsskift ena veckan, kvällsskift andra.

–      Jag har haft väldigt bra arbetsuppgifter, jättebra arbetskamrater, en bra ledning, nära till mitt jobb och när barnen var små kunde jag arbeta deltid, säger hon.

I dag utbildar hon sig till diplomerad hundfrisör, vilket bekostas av Ericssons omställningsprogram. Hon planerar att så småningom starta eget.

Det har varit en mörk inledning på det nya året för flera svenska industriorter. 177 personer förlorar jobbet när Outokumpus nu lägger ner stålverket i Långshyttan. 62 tjänster försvinner från kemikalietillverkaren Perstorps anläggningar i Perstorp och Stenungssund. I Ronneby, där var tredje ungdom är arbetslös, har både tjänstebilstillverkaren och den stora kartongproducenten varslat de senaste veckorna. Industrirationaliseringen har gått in i ännu en fas och lämnar få kommuner i fred.

Bengt Friberg, kommunchef i Hudiksvall, är bestört över utvecklingen på orten. Den kommun han i dag är chef över är inte densamma som han växte upp i på 60- och 70-talet.

– Då var Hudiksvall en idyll. Vi hade ett antal lokalt baserade aktörer: Sundin, Hiab och Iggesund. Hade man föräldrar som jobbade på Iggesunds bruk var det ganska självklart att man fick jobb där när man slutade skolan i nian. Så var det för mina kompisar, de behövde aldrig fundera på att läsa vidare.

I dag ägs krantillverkaren Hiab inte längre av familjen Sundin utan av finska Cargotec som beslutat flytta tillverkningen till Polen. Det senaste varslet kom häromveckan. Kvar i Hudiksvall blir forskning, support och reservdelar.

Bengt Friberg oroar sig för dem som liksom hans gamla skolkamrater vigt sina karriärer åt arbeten i den basindustri kommunen så länge förlitat sig på. Jobben i industrin kommer inte tillbaka, konstaterar Friberg, snarare tvärtom.

Problemet är inte lokalt. 49-årige Mikael Stenquist i Tranås började, precis som Zabina Nelson i Hudiksvall, att arbeta direkt efter nian. Han låter krass på rösten när han berättar om sin situation som projektanställd ombudsmannaassistent på fackförbundet IF Metall i Nässjö.

Vid årsskiftet gjorde Mikael Stenquist sin sista arbetsdag på Global Garden Products, det som i folkmun fortfarande kallas Stiga, efter 28 år på företaget. Först som montör, sedan som heltidsavlönad klubbordförande i facket.

De populära åkgräsklipparna Park och Villa tillverkas numera i Italien och Tranås är inte vad orten brukade vara. Ett par tusen jobb försvann när pälstillverkningen monterades ned på 80-talet, men industrijobben bestod i stort och försörjde bygden relativt väl under många år. Så kom lågkonjunkturen och med den tillverkningskrisen och rationaliseringsivern. Och nu är det serviceindustrins tur.

För bara ett par veckor sedan meddelade SJ att samtliga 112 medarbetare på telefoncentret i Tranås varslas. Resenärerna sköter det mesta via nätet nuförtiden, förklarade den statliga arbetsgivaren. Beskedet kom nästan exakt ett år efter att ortsborna manifesterat sitt missnöje över förlorade jobbtillfällen med brinnande facklor på torget.

– Det har varit smäll efter smäll. Träindustrin drog ner, Bosch termoteknik har också dragit ner, och nu SJ, säger Mikael Stenquist.

Varselvåg efter varselvåg på orten har gjort honom hårdhudad. Samtidigt är han försiktigt hoppfull inför ett tillväxtprojekt i regi av IF Metall. Att studera sig till anställningsbarhet är han däremot tveksam till.

– Nu har jag precis betalat av lånen på huset. Ska jag sätta mig på skolbänken igen och ta en halv miljon i lån till för att arbeta i tio år till efter studierna? Det känns så där när jag inte själv har valt att bli arbetslös, säger han.

Bland de uppsagda på kabelfabriken i Hudiksvall har många valt att vidareutbilda sig i hopp om en ny, ljusare tillvaro på arbetsmarknaden. Jessica Hagelberg är en av dem. När hon inte längre hade ett jobb att gå till gick hon till komvux för att läsa matematik, engelska och pedagogik. På en syokonsulents inrådan har hon dessutom börjat läsa in teori för att kunna ta busskörkort. Men mest hoppas hon komma in på en socionomutbildning på distans.

– För egen del känner jag att det är bra att jag fått en spark i baken att göra något annat. Men så många jobb som varslats i Hudiksvall går det inte att täcka upp för.

Jessica Hasselgren hade arbetat på Ericsson i 18 år när hon passerade informationsbladet där det stod ”möte klockan 15”, på väg till sitt kvällsskift. När hon såg lokalen tömmas på möbler och mannen längst inne i den som inte såg ut att höra hemma i fabriken, förstod hon.

– När han berättade att han var personalchef på Ericsson och sa att det här är det svåraste man kan göra, då var det bara ”okej, god natt”.

De anställda erbjöds att gå hem för dagen. Bäst att passa på när de ändå betalar, resonerade Jessica, och slog sig ner i hemmet med godis i lösvikt och halvt glas rosévin, som snart blev ljummet. Hon har svårt att förstå de, ofta storstadsbaserade, debattörer som säger att ”finns det inga jobb så får ni väl flytta”.

–      Det är lätt för en annan person att säga så. Jag är utan jobb men Thomas, som karln heter, har ett fast jobb. Jag kan inte be honom att säga upp sig för min skull. Man vill inte slita upp hela familjen. Den äldsta går i gymnasiet här, inte får du henne med dig. Man vill ju hålla ihop familjen. Om jag var själv hade jag det varit annorlunda, säger Jessica Hasselgren.

Emma Lundholm, lektor i kulturgeografi vid Umeå universitet, tror inte att en flytt till en större stad nödvändigtvis leder till jobb.

–       Den typ av industrijobb som vi pratar om finns inte riktigt någonstans.   Strukturomvandlingar går ju inte att stoppa, frågan är bara hur smärtsam processen blir innan kommunerna hittar nya arbetstillfällen, säger hon.

För de varseldrabbade kommunerna skulle en ökad flyttström till storstäderna innebära en dödsstöt. De flesta gör allt för att hamna på rätt köl, gärna under eskapistiska projektnamn som Avesta 2020, Industriell förnyelse (Hedemora) eller Framtidspaket Hudik.

– Vi vägrar att acceptera att kallas för krisområde. Vi pratar om Framtidspaketet Glada Hudik. Vi måste sikta framåt, det går inte bara att ligga här och vara golvad och hoppas att någon kommer och plockar upp oss. Men vi behöver hjälp från nationell nivå, säger Hudiksvalls kommunchef Bengt Friberg.

Nästa vecka åker delar av kommunstyrelsen till Stockholm för möten med närings-, arbetsmarknads- och utbildningsdepartementet. Med statens hjälp vill kommunen satsa på besöksnäring och utveckling inom områden som hydraulik och fiberoptik.

– Vi har förlitat oss väldigt mycket på de tunga basindustrierna. Det kan också konstateras att utbildningsnivån är bland de lägsta i landet. Det har att göra med att folk har kunnat få jobb i vilket fall, fortsätter Bengt Friberg.

Drömmen om en nystart är uppenbar. I sin ivriga strävan efter nya jobbtillfällen har delar av kommunledningen suttit i telefonmöten med den forne IT-entreprenören Johan Staël von Holstein, som i ett publikt utspel lät hälsa de uppsagda Ericssonmedarbetarna att fabriksnedläggningen var det bästa som kunde hända Hudiksvall. Han påstod sig kunna frälsa orten i utbyte mot en ”fet bonus”.

– Det var som ett slag i ansiktet på alla som hade blivit uppsagda. Det kom lite otajmat på det viset, förklarar Bengt Friberg och tillägger att mötena med Staël von Holstein såvitt han vet inte lett någonstans.

Nu hoppas kommunchefen att mötena i Stockholm ska gå vägen. Borta är jobben. Kvar står ortsborna och längtar efter ett arbete att gå till.

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *