Verklighetens Bernard i ”Darling”

Expressen, fredag 31 januari 2014:
Politiker uppmanar till förlängt arbetsliv och höjd pensionsålder. Men många som inget hellre vill än att jobba sorteras bort. Vissa får höra det rakt ut, andra anar det: de är för gamla för vakansen i fråga.

Våren 2009 har finanskris övergått i lågkonjunktur och Daniel Ram har fyllt 50 år. Fullt arbetsför, lika arbetsvillig, men i arbetsgivarnas ögon fel person för uppdragen. De säger det rakt ut. Han är för gammal, de letar efter någon yngre denna gång. Daniel ansöker om studielån från CSN och utbildar sig till key account manager, ett yrke han fått för sig passar mer seniora förmågor. I bänkraderna är de bara två som passerat 50-strecket. Den yngsta är 20 år. Yrkesutbildningen ger inte den raka väg in i det kvalificerade arbetsliv som utbildningsarrangören försäkrat om men Daniel får genom kontakter jobb på en klottersaneringsfirma.

–       Det var en speciell arbetsplats men alla erfarenheter är ju bra lärdomar, säger Daniel Ram och ler sympatiskt mot rekryterarna i den spartanska källarlokalen på Artillerigatan i Stockholm.

Han ser hoppfull ut i oklanderlig jobbsökaruniform. Randig skjorta under röd pullover, svarta markerade glasögonbågar. Det är januari 2014 och Daniel Ram har hunnit fylla 55 år. Rekryteringsföretaget med det tröstefulla firmanamnet Goveteran har funnits i ett knappt decennium. Grundaren Michael Strauss övervägde 2005 att starta ännu ett bemanningsbolag för studenter, en bransch som växte som ogräs vid tidpunkten, men valde att gräva där han stod. Blott 40 år gammal hade han blivit nekad en tjänst på grund av ”sin ålder”. Det blev en rekryteringsfirma för ”seniorer” över 40 år.

I riksdagens pensionsgrupp utreds rätten att arbeta till 69 års ålder. Statsminister Fredrik Reinfeldt vill se ett flexibelt system där somliga arbetar längre än så. De som har svårt att få jobb ska erbjudas möjlighet till omskolning. Bilden av 40- och 50-talister som hellre går i förtidspension och ut på golfbanan än bekymrar sig över ett dränerat pensionssystem tycks förenklad.  Många vill inget annat än arbeta, men får aldrig komma på intervju. Samtidigt som välfärdsstaten är beroende av en arbetskraft som jobbar gärna och länge, känner sig denna arbetsstyrka inte behövd.

–       Det kostar inget att säga att ålder och erfarenhet är bra, men jämfört med den yngre kommer den äldre alltid tvåa. Din bransch är ett exempel på att det inte är så lätt att fortsätta när man kommit upp en bit i ålder. Man pensioneras bort för att det ska komma nya ansikten och så vidare, säger Lars Andersson, professor i åldrande och äldre vid Linköpings universitet.

Hans egen bransch är tacksamt skonad från åldersdiskrimineringens hårda slag. Inom universitetsväsendet anses större erfarenhet alltjämt vara ett tecken på större kunnande. Själv är Lars Andersson 66 år och har inte för avsikt att trappa ner ännu på ett tag.

–       Ja alltså, jag kommer ju bli emeritus vid 67. Det blir lite småpet även efter, säger han.

Upplevelsen av åldersdiskriminering varierar med yrkesgrupp. Fackförbundet LO:s presschef hälsar att ”vårt problem är knappast åldersdiskriminering utan att medlemmarnas kroppar slits ut i förtid”. Unionen ser däremot sina tjänstemän och akademiker tappa sin arbetsmässiga dragningskraft med åldern.

Christina Evstedt är bara 41 år. Sjuttiotalist och redan medlem i Goveterans bemanningspool. Hon har en kandidatexamen i statsvetenskap och spridda jobb inom både riksdag och kommun på cv:t, men befinner sig i regeringens beryktade sysselsättningsfas, tidigare kallad Fas 3.

–       Det finns ett resursslöseri och det resursslöseriet går ända ner till min ålder. Tankeverksamhet har ingen ålder om man säger så, säger Christina Evstedt.

I Goveterans databas finns ytterligare runt 20 000 personer som endera saknar eller vill byta jobb. Ändå är gruppen svår att få tag i. Skammen och oron över att förstöra de värdefulla chanser som ändå finns gör att flera tackar nej eller vill vara anonyma. ”Nils” exempel visar att en fullgod utbildning inte är någon garanti för en yrkesmässig räksmörgås. I sina ungdomsår var han lovande, i sina medelår lyckosam. Studentexamen från Enskilda Gymnasiet, följd av Flygvapnets kadettskola och disputation i redovisningsekonomi vid Handelshögskolan. Idag är han 63 år och kämpar för att hitta en ny arbetsplats men hans ansökningar sorteras bort. Frustrationen gör honom förbannad:

–       Det jobbar bara idioter på bemanningsföretagen. Unga personalvetare som inte kan någonting om ekonomi.

Han söker framförallt högre tjänster inom statlig förvaltning. Andra kan tänka sig att ägna sitt kvarvarande arbetsliv åt helt andra saker än de utbildat sig till.

–       Jag skulle verkligen tycka det att det vore roligt att vara spärrvakt i tunnelbanan. Jag behöver inte bevisa mig längre, säger konsulten Mats, 60, som idag lever relativt gott på de uppdrag han får via sitt nätverk, men vänder sig mot uppfattningen om gubben som ”dyr och lat”.

I Johan Klings hjärtskärande film Darling (2007) kämpar ingenjören Bernard med en ny tillvaro utan jobb och fru och ett, i förhållande till nämnda omständigheter, för stort hus. Bernard gör sitt bästa för att ställa livet till rätta. Förnedras av unga och hungriga på ett försäljningsföretag men låter sig inte nedslås. Ställer sig, med samma välvilliga inställning, bakom kassan på McDonalds.

När filmen kommer ut arbetar Daniel Ram, en av verklighetens många Bernard, som försäljare sedan 24 år. Han ska göra det i ytterligare två år innan företaget som han då arbetar på går i konkurs. När anställningen på nästa arbetsplats, klottersaneringsfirman, upphör på grund av arbetsbrist utbildar han sig till taxiförare.  Han lär sig vägarna, genvägarna och gatukorsningarna. Tar kvällspass och provisionsarbetar sig till ett hyggligt levebröd. Nu sitter han i källarlokalen på Artillerigatan med en rekryterare på var sida och går i kronologisk ordning igenom sina meriter.

–       Jag är utbildad programmerare också. Men det var inte min grej riktigt. Jag ville ha med människor att göra så försäljning var ganska naturligt, redogör Daniel Ram som idag har en projektanställning på ett forsknings- och utvecklingscenter.

Rekryterarna på Goveteran lyssnar uppmärksamt och ler nostalgiskt åt programspråket Cobols storhetstid. De vet vad Daniel går igenom. Tar själva spridda konsultuppdrag vid sidan av arbetet på Govetaran som sker på provision. Seniorrekrytering är en föga lukrativ bransch, även om omsättningen ökar.

På en litet gammalmodig broschyr har Goveteran nedtecknat fördelarna med att anlita äldre arbetskraft. ”Ger hellre en hjälpande hand än en vass armbåge” och ”behöver minimal introduktion”, lyder två av dem. En av rekryterarna förklarar försynt ytterligare en fördel; de äldre behöver varken lämna arbetsplatsen på grund av föräldraledighet eller dagishämtningar.

–       Men det ska man kanske inte säga.  Vi har valt att kalla punkten ”Styr över sin egen tid”, säger hon.

På annat håll förs andra argument.  Äldre kandidater har, förutsatt att de inte står inför pensionering, en benägenhet att stanna längre på det arbete de kniper, medan yngre hellre avancerar vidare.

–       Man ska vara hoppjerka numera, säger professor Lars Andersson.

Ändå berättar flera att de nekats en tjänst eftersom arbetsgivaren velat satsa på någon yngre ”som kan stanna och växa inom företaget”. Den äldre arbetskraften befinner sig i en skyddad verkstad och rå kyla på samma gång. För de som har en anställning fortsätter det mesta som vanligt. För de som inte har det är jobbsökandet ofta nyckfullt och segdraget. Många som blir konsulter är ofrivilliga egenföretagare.

–       Jag får alla mina jobb via mitt nätverk. När jag skickar ansökningar får jag inga svar. Min son däremot sökte fem jobb och fick komma på fem intervjuer efter KTH, säger Mats som ändå trivs bra som konsult.

Å ena sidan har de äldre, eftersom de ofta arbetat längre på arbetsplatsen än sina yngre kollegor, ett lagstadgat starkt skydd genom sist in-först ut-principen i LAS. Å andra sidan befinner sig många äldre plötsligt i en svårare situation när de sedan blir av med jobbet och har svårt att alls hitta ett nytt.  Unionen vill ha kvar ett starkt LAS-skydd, Svenskt Näringsliv vill lätta upp det. De förhandlingar som förts har ajournerats.

41-åriga Christina Evstedt säger att hon hoppas på en chans att komma tillbaka. Sedan oktober arbetar hon hos Goveteran. Symtomatiskt nog inte som anställd utan som praktikant inom ramen för regeringens jobb- och utvecklingsgaranti. Nio till fem, fem dagar i veckan, åtminstone året ut. 14 700 kronor i statligt bidrag före skatt. Arbetsuppgifterna?

–       Jag analyserar arbetsmarknaden och omställningsfrågor. Hur gör vi för att få 40- och 50-åringar möjlighet att stanna kvar till lagstadgad pensionering?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *