”Männen har mediemakten”

Webbversion av text i SvD Näringsliv, måndag 25 november 2013:
Den stora andelen män i börsbolags ledningsgrupper och styrelser är ett oupphörligt tema i mediernas granskningar. Men mediebranschen är inte mycket bättre själv, varken på reportergolvet eller i styrelserna.I kväll delas Stora Journalistpriset ut. De nominerade i den tyngsta kategorin ”Årets avslöjande” heter Sven, Joachim, Fredrik, Niklas, David och Christian.

Gubbar har aldrig varit så hett rubrikstoff som nu. De är för många, för likriktade och för ovilliga att ge plats åt sina kvinnliga kollegor. I veckan har stiftelsen Allbrights senaste rapport ”Lika barn leka bäst” slagits upp stort i TV och tidningar. Utifrån den hårda granskningen skulle man kunna tro att mediebranschen själv är ett enda stolt föredöme.

Det är den inte.  Oavsett om man tittar på den publicistiska eller ekonomiska makten så är det till störst del män som sitter på den. EU är så bekymrad över situationen i medlemsländernas mediaorganisationer att man vill införa rapporteringsplikt över könsfördelningen.  I onsdags röstade EU-parlamentet för kvotering i bolagsstyrelser – och straff åt det företag som missköter sig.

ma?nnen har mediemaktenProfessorn och ledarskapsforskaren Anita Göransson la sifforna över obalansen i medieindustrin på bordet i en SOU från 2007: 85 procent manliga ledarredaktörer, 83 procent manliga chefredaktörer, 84 procent manliga chefer i morgonpressen i stort, lika många i storstadspressen, 72 procent i kommersiella etermedier osv. Av alla samhällsinstitutioner var massmedierna de som tillmättes störst makt.  Tittar man på den på den opinionsbildande makten hade alltså män i åtta och ett halvt fall av tio det yttersta inflytandet.

Sedan dess har det visserligen blivit bättre – 2012 var till exempel hela 44 procent av dagspressens chefredaktörer kvinnor – men mönstret finns kvar. En helsida i NSD 1986 ägnas åt skillnaden mellan kvinnliga och manliga reportrars bevakningsområden. Artikeln känns fortfarande aktuell.

Strukturerna syns på golvet. Jag minns mitt första sommarvikariat på en ekonomi & politik-redaktion. Det var när jag fortfarande pluggade och vi var två tjejer och två killar som började samtidigt. Vi hade alla lika stor erfarenhet (det vill säga knappt någon alls) och ungefär lika synliga framfötter och trubbiga armbågar. Drömde nog alla lika mycket om att ro i land ett stort scoop.

En sökning i mediearkivet visar att min kvinnliga kollega fick skriva om spartips till studenter, Daisy Barneviks garnbutik och fair trade-tomater medan vår manliga jämngamla kollega fick skriva om AP-fonder, Sverigedemokrater och miljardföretag.  Det fanns en uppdelning. Förmodligen var den inte medveten utan byggde på förväntningar om vem som var intresserad av vad.

På kvällstidningen som jag arbetade på ett par år senare satt ofta tjejerna och snickrade ihop löpsedlar på teman som hjärt- och kärlsjukdomar, hushållsekonomi och hälsorön medan killarna vid borden bredvid skrev om blodiga mord och diverse världshändelser.

Det ena leder till det andra och plötsligt känns det logiskt att manliga journalister ligger bakom de flesta stora avslöjanden och har lättare att nå chefspositioner.

Mediebranschen är känd för att vara progressiv – alltid på parkettplats i en snabbt föränderlig värld – men ligger inte i framkant på jämställdhetsområdet som man bevakar så hårt. Det framstår som paradoxalt att ständigt rapportera om gubbväldet i börsbolagen utan att rikta blicken uppåt i den egna hierarkin.  Mediebranschen är absolut inte sämst men heller inte så bra på området som man skulle kunna önska, eller vänta sig. Mest jämställd är politiken med 45 procent kvinnor på nationell nivå, enligt Göranssons SOU.

Mediebolagen utvecklas i stället i enighet med samhället i stort. Fler och fler bolag blir på pappret ”jämställda”. Det vill säga: de uppfyller kravet om minst 40 procent kvinnor i styrelserummet. Men även bland dessa bolag råder ett mystiskt sifferförhållande som i nästan samtliga fall placerar kvinnorna nära 40 procent och männen nära 60 procent.  Det är knappast en slump. Snarare en lätt genomskådad systematik som uppfyller jämställdhetsmålet utan att vara jämställd fullt ut. Vore så fallet skulle även kvinnokvoten då och då närma sig 60-strecket.

De flesta svenska mediebolag når inte upp till 40 procent kvinnor – målet. Sedan finns det många icke-mediebolag som är betydligt värre: Stockholmsbörsen har en liten men röststark minoritet av bolag med i princip bara gubbar. Underligt nog är tron på meritokrati inom denna grupp mycket stark. Det visar nämnda SOU. Ju fler män i samma grupp, desto starkare övertygelse om att det är den oöverträffliga kompetensen som lett hela vägen till styrelserummet, verkar det som. Lustigt gubbar, eftersom ni i studier samtidigt medger att informella kontakter till stor del styr rekryteringarna – och hindrar kvinnor från de tyngsta positionerna.

De flesta stora mediebolag placerar sig i mitten, inte i nivå med ”40:60-målet” men en bra bit från den gubbiga gruppen ovan – både när det gäller koncernledning och styrelse.  I Schibsted Sveriges styrelse sitter åtta män och tre kvinnor. Bonnier har sex män och två kvinnor i styrelsen, mot sju män och tre kvinnor i ledningen. I MTG:s styrelse sitter fem män och en kvinna medan ledningen består av sju män och tre kvinnor. Stampen hamnar däremot i ”inom ramen”- gruppen med fyra av tio kvinnliga ledamöter i styrelsen.  Public Service-bolagen sticker ut med fler kvinnor än män i både SR:s och SVT:s styrelse. * Båda bolag har dessutom lika många kvinnor som män i sin ledning.

Men den fördelningen uppfattas än så länge inte som särskilt given. Den kvinnliga mediechefen verkar fortfarande ofta betraktas som en abnormt karriäristisk person, en avvikande typ. Inte som ett naturligt inslag på hög nivå. Samma tuffa egenskaper som gör kvinnliga ledare till ”järnladys” betraktas som fullt naturliga hos en man.

Ikväll delas kårens prestigeutmärkelse Stora Journalistpriset ut på Operaterrassen i Stockholm.  Listan över vinnarna i den tunga kategorin ”Årets avslöjande” de senaste tio åren, med fjolåret först, ser ut såhär: man och man, man och kvinna, man och man, man, man och man, man och man och man, man, man och man och man, kvinna, man och kvinna, man och man.  18 män och tre kvinnor.

Då glömde jag årets upplaga. De nominerade är: Sven, Joachim, Fredrik, Niklas, David och Christian.

* fackliga representanter är i samtliga exempel borträknade.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *