Ken Ring

Faktum, Nr 134, november 2013:
Ken Ring är mer än folkhemsbuse. Numera släpps han in i stugvärmen och är favorit i Så mycket bättre. Dessutom är Ken byggherre, nybliven körkortsinnehavare och kapabel att avvärja ett av Afrikas dödligaste farligaste  djur med toffeln. Faktum drog ner till Kenya för att göra intervjun som skivbolaget ville stoppa.

TEXT: MALIN EKMAN BILD: CHRISTOFFER HJALMARSSON

Den högerrattade Toyotan hoppar upp och ner i de torra jordgroparna. Det är som om Ken låter Etanas reggaeröst i högtalarna styra den silvriga sedanen över den hårt packade sandvägen.  ”I know you want to go slow. To where I don’t know. But rocking is the true road”. Ken Ring avbryter konversationen från förarsätet och fyller i hennes ord när refrängen närmar sig. ”You’re just like reggae. … You hit me like a drum…”, sjunger han och vevar ner rutan för att hälsa på en bekant på motorcykel.

#134Omslag jpgKen känner de flesta här. Bakom muren rätt fram har landslagsspelaren i fotboll, Martin Olsson, byggt ett hus, bakom den högra hans storasyster. På hennes tomt har Ken byggt ett hus åt sina getter i väntan på slakt.

– Hon kommer bli fett sur när hon ser det, flinar han.

Ken Ring saktar in och tutar framför en stor port. På vänster sida syns en logga som liknar en hybrid mellan ett skolemblem och ett hiphopomslag. På höger sida två röda sammansvetsade ”r”, som i en modern tappning av Rolls Royce. K.R.A.C.K United och Ring Resort hälsar välkommen.

– Jag slår vad om att Knaddis öppnar, gissar Ken – och får rätt.

I sällskap av en anställd skjuter femårige Legend Knaster Ring med långa steg upp grinden framför sig. Innanför porten lyser fliten i skymningsskenet. Ett tiotal anställda arbetar dubbla skift för att färdigställa poolen till Kens fest på lördag.

Musikresortet är långt ifrån klart, men Ken har stora visioner.  Det ska finnas tio bungalows totalt, en fet studio och ett stort mansion åt byggherren själv.

– Här tänkte jag ha en Elvismick med strålkastare runt om.  Det kommer bli fett, säger Ken och pekar på en kal jordfläck med några utspridda redskap på i resortets mitt.

– Det här är lite som en retirementplan, pengamässigt.

Sin egen mikrofon tänker han lägga på hyllan snart. Problemet är bara att det går så jävla bra just nu, förklarar Ken. Plötsligt är han välkommen in i etablissemanget. TV4 har värvat honom till årets upplaga av familjeprogrammet Så mycket bättre.  Förskottet har han använt till att förverkliga sin pojkdröm i Ukunda, nära Diani Beach. Skivorna, som han tidigare sålde svart, ges åter ut på bolag. Universal Studios har gett honom kontrakt på ytterligare fyra på etiketten Svenska Inspelningar.  Fler bra saker är på gång, även om han bara tänker tala om dem ”off the record”.

– En sak ska du veta. Jag får inte göra den här intervjun egentligen. Skivbolaget ville stoppa ditt flyg. Jag kan visa dig sms:en, ska Ken Ring senare förklara.

I Ukunda lever han långt från den svenska musikindustrin. Ingen av dem som arbetar på bygget vet vem Ken ”är” och vad han jobbar med.  I Kenya är Ken, enligt Ken själv, en skön snubbe i massaitofflor gjorda av gamla bildäck. Sina dyra klockor lämnar han hemma eftersom han tycker att det känns lite taskigt att flasha dem inför det kenyanska folket. Visarna på den värstingkopia han bär istället har just passerat halv sju.

Döda någon för 10 000

Ett par timmar tidigare har han, i sällskap av sin chaufför Peter och en vän, mött upp oss i sina massaitofflor på flygplatsen. De rycker på axlarna åt den försenade flighten.

– Det är lugnt alltså. Du har med solskyddsfaktor, va? säger Ken från bilens framsäte och ler menande.

Han ursäktar stanken från den gigantiska soptipp vi passerar i Mombasa, medan han väger det svenska livet mot det kenyanska.

– Allt bara flyter på här, det är bara att tuta och köra. Du kan döda någon och betala 10 000 svenska och sen är allt lugnt. Det är ganska najs på ett sätt.

Ken ber sin chaufför Peter att stanna bilen för att släppa av en vän. Medan Ken följer henne hem berättar Peter om sig själv. På fingrarna bär han två handgjorda ringar av pärlor. Den på pekfingret har kenyansk flagg, den på långfingret svensk. I Sverige har Peter aldrig varit, men tycker att mycket verkar bra. Som den svenska simskolan.

– Jag tänkte fråga Ken om jag får lära mig simma i hans pool sen, säger Peter.

Peter jobbar åt Ken, men förklarar att de också är vänner. Snart är Ken tillbaka. Peter kryssar mellan filerna i riktning mot landsbygden. När ett färjeläger uppenbarar sig längre fram instruerar Ken oss att gömma kameran. Att plåta färjorna kan ge böter eller fängelse. Myndigheterna vill inte att deras bristfälliga skick ska dokumenteras, informerar Ken, som har en undsättningsplan om olyckan skulle vara framme.

– Jag ska klä av mig naken och hoppa från biltak till biltak. Sedan ska jag ta sats, dyka och akta mig för hajarna. Eftersom ingen kan simma kommer alla försöka klamra sig fast på mig, så jag kommer behöva knocka folk. Döda eller dödas, du vet.

– Kan du simma? frågar han Peter.

– Inte? Då kommer jag knocka dig med.

På andra sidan färjelägret är vägen gropigare och skjulen fler.  Runt bilen flockas försäljare av nötter och vatten och längs vägen säljs kläder i små stånd.

– Där hamnar allt vi skickar till Uff och Röda Korset. De hustlar till sig det och säljer det, säger Ken och låser bilen från insidan.

Han berättar att området är ett av Mombasakustens ”värsta”. De många gränderna gör det lätt för ficktjuvar att smita. Fattigdomen är slående. De tillgångar som finns lägger utländska investerare beslag på. Vi passerar ett fält där ett australiskt mineralbolag håller till.

– De gräver ut Afrikas rikedomar. Jävla luffare alltså.

– Behöver ni handla något förresten?

Nio polare skjutna

Ken halar upp ingredienserna ur matkassen. Hans kusin Diana, som fram till nyligen bott på landsbygden, hjälper till med sin nyfödda dotter på axeln.

–       Första gången jag hälsade på henne där hon bodde hade jag med lite grejer hemifrån. Hon tog spaghettin, hackade den i småbitar och kokade den med riset, säger Ken och skrattar.

Sedan berättar han vad han just sagt för Diana och de skrattar ikapp. Två polare från Nairobi är redan på plats inför festen. Poeten JP och rapparen Oteraw eller ”Roba” från kultförklarade Kalamashaka. Medan Ken står vid spisen slår de sig ner vid köksön med varsin kenyansk Tusker-öl i handen. Genom ett program i TV4 korsades Kalamashakas och Kens vägar 2001. Tillsammans producerade de låten Fanya Mambo på swahilislang och den kenyanska hiphopkartan ritades om över en natt.

– Vår låt förändrade allt. Musik, reklam, marknadsföring. Allt. Då var nästan allt på engelska, nu är nästan allt på swahili, säger Roba som är något av en legend inom östafrikansk hiphop.

Han bor kvar i Dandora, ett område som Världsbanken uppförde på 70-talet för att höja levnadsstandarden, men som ändå förvandlades till slum. Ken lämnar grytan för en stund och säger på svenska:

– De killarna du snackade med nu, de kommer från Östafrikas värsta slum. Den är byggd ovanpå en soptipp. Nio av deras polare har blivit skjutna de senaste åren.

Ken har betytt mycket för Kalamashaka, även om han önskar att samarbetet varat längre. Tanken var att han skulle producera en hel platta men hans dåvarande drogmissbruk satte punkt efter Fanya Mambo.

– Ganska sjukt egentligen att mitt kokainberoende satte stopp för kenyansk hiphop, säger Ken och formar tunga rökringar.

Ken ställer fram en flaska brandy – ”en sådan som männen här köper i stället för mat till familjen” – och konstaterar att den trots priset på en tjuga överträffar all whiskey han någonsin druckit. Medan köttet kokar sig mört i grytan blir musiken högre, myggen fler och brandyflaskan tom. På golvet under halmtaket showar Knaster.  Han staplar och balanserar handgjorda kransar på huvudet, klättrar upp i ett träd med uppmaningen ”Titta! Jag är en apa” och brister sedan, på sin pappas befallning, ut i en brick dance inför middagsgästerna.

– Jag vet, jag tror också att han kommer bli något stort. Frågan är bara inom vad. Kommer han bli en stor kriminell, en stor advokat eller en stor läkare? skojar Ken innan han ber Knaster borsta tänderna och komma ihåg att tanden har tre sidor.

Ken ler så det gnistrar i ögonen när samtliga vid bordet slukar hans gryta och ber om mer.

Ångest inför att strippa

Morgonen därpå hämtar Ken upp på hotellet i Toyotan. Han tar vänstertrafiken med ro. I våras tog han sitt kenyanska körkort. Något svenskt har han aldrig haft. Domarna – genom åren har han åkt dit både för olovlig körning och drograttfylla – försvårar. I Kenya gick det smidigare.

– De frågade hur länge jag kört och jag sa i 16 år. Jag behövde bara köra en kilometer för att få det.

Ken blickar ut mot flygfältet intill hans mark. De enmotoriga planen bullrar vid start och landning. Tanken på att åka hem ger honom ångest.  Redan på Arlanda fruktar han kroppsvisitation. Ken böjer sig fram och illustrerar proceduren. Viker överkroppen framåt och sträcker ut rumpan.

– Jag har sån jävla ångest att åka hem till Sverige, alltså. Jag vet att jag kommer få strippa på Arlanda.  Fingrar i rumpan, allting. Jag har aldrig haft något på mig på Arlanda men de fortsätter ändå. De behöver inte ens säga till mig vad jag ska göra.

I Sverige väntar äldsta sonen Kelian och fästmön Camilla i radhuset i Hässelby.  Ken och Camilla har ”ridit ihop” – så brukar de prata om sin kärlek – sedan tonåren.  De flyttade ihop när de var 14 och har av och till varit tillsammans sedan dess.

I många kenyaners ögon är han omåttligt rik. Hemma i Hässelby, där han fortfarande åtnjuter ikonstatus, är han det inte. Där bor han i radhus och kör en Peugot 307. Bankkortet är av ungdomstyp. Ett Visa Electron.  Har han inga cash kan han handla på krita, till och med på Ica.  Jämfört med rappare som Petter och Timbuktu har Ken aldrig haft några pengar.  Skulderna till Kronofogden uppgår till en halv miljon kronor och har tvingat honom att utvandra till Kenya för att ge sig själv en ny chans.

Han måste hålla kostnaderna nere. Sedan han slog igenom har han bara köpt strumpor och kalsonger. Sånt får man ingen sponsring på.

Klockorna då? avbryter jag och syftar på de tre ”riktigt feta” från Breitling och Omega som han just ursäktat som sin enda hiphop-last.

– De är inte direkt köpta i butik, svarar han blixtsnabbt.

Hem till vårdnadstvist

Orsaken till Kens hemresa är den vårdnadstvist om sin förstfödda dotter, från ett förhållande under ett av uppbrotten, som åter ska upp i rätten.

– Rebecca är ju den som kom först. Hon är döpt efter min mamma. Hon har varit jävligt nära mig, men tyvärr infekteras vår relation jävligt mycket på grund av alla tjafs som jag och hennes mamma har.

Fram till 2006 levde Ken Ring i en drogdimma kantad av kriminalitet och ansvarslöshet.

Vännerna från ungdomsåren på institution och det kringflackande livet som bostadslös yngling följer med in i kändisskapet.  Första gången Ken hör sin egen låt på radio står han i en polares lägenhet och säljer ett halvt kilo cannabis. Vinsten på det han säljer brukar han själv. Fem gram kokain om dagen i fem år.

– Jag la aldrig riktigt ner. Det blev tyngre droger och större kvantiteter. Jag tjänade ju inte så jävla mycket pengar, jag hade inga avtal, jag var häktad, jag hade mycket skandaler i tidningarna.

– Jag sålde till alla. Från den svenska eliten till fattiga gambianer i förorten, minns han.

Uppgörelsen med det förflutna utmynnade i plattan med den symboliska titeln Äntligen hemma (2007).  Då hade de äldsta barnens uppfostran hamnat i skymundan.

– Jag ångrar grovt att jag började med droger. Det lilla du känner i stunden när du drar en lina är inte värt att förlora sin familj för, även om du tror det just då.

När förnuftet återvänder ett år innan plattan kommer ut känner han sig som en idiot. Han upplever att den äldsta dottern, som han skaffade med en annan kvinna under ett uppehåll med ungdomskärleken Camilla, försvunnit. Den första vårdnadstvisten pågår i tre år. Ken målar upp en bild av den svenska rättsapparaten som förvriden, och den typiska kvinnan som ojämställd när det kommer till kritan.

– Det är inte en bild jag har, det är ett faktum. Jag blev trampad på i tre år. Man är feminist tills man går in i en vårdnadstvist med en annan snubbe.  Sedan är man inte så jävla mycket feminist längre.

Från en sekund till en annan flyger han upp ur barstolen och greppar sin ena massaitoffel.

– Det här är ett av Afrikas farligaste djur! Om du trampar på en och får in en sådan nål då sväller din kropp och så kan du explodera inombords på några timmar, förklarar Ken och dödar den dödliga tusenfotingen med sin toffel i ett kraftfullt slag.

Ken sköljer av den giftiga insektsvätskan med skurmedel innan han återvänder till intervjun.

Hemlös unge i tunnelbanan

Sina trubbelfyllda ungdomsår, i skuggan av en cancersjuk mamma med alkoholproblem, ser han hellre på med kärlek än grämelse. Ken Ring minns åren då han höll sig undan soc genom att bo på tunnelbanan. Minns hellre hur han åkte in till stan och upptäckte hiphop än hur han tog sitt första cannabisbloss som tioåring. Från barstolen i det nybyggda utomhusköket ser han tillbaka på tiden då han och kompisarna stod vid skivspelaren hemma i Hässelby eller letade nya vinyl-12:or på Pitch Records.

– Det är så jag minns den tiden. Inte som att vi var tuffa snubbar som slog på de rika svenskarna från villahusområdet. Även om vi gjorde det.

Public Enemys Fight the power fick honom att som tolvåring börja rappa. Med myndigheter ständigt närvarande i livet attraherades han av gruppens budskap. Tillsammans med sin storasyster bildade Ken en dansgrupp och på Fryshusets disco charmade han den sju år äldre Denise Lopez.

– Hon bara ”vilken gullig liten mullatunge”. Det var faktiskt hon som skrev min första raptext.

Hiphopkarriären började sakta ta form. I bilarna i Västerort spelades Kens musik på kassettband, som han själv kopierat och distribuerat. Ken blev ett namn.

Någon som däremot inte hade koll på hans musik var Kenneth Ring. Hans egen far.

– Jag har alltid gått runt och tänkt på varför vi slutade att ses. Varför lämnade du mig? Men nu när jag har gått igenom en vårdnadstvist förstår jag att det kanske finns mycket i bakgrunden som inte jag vet om. Självklart har jag haft agg mot honom. Men min mamma har nog ett par skelett i garderoben som inte jag vet om.

Pappa Kenneth, som redan innan han träffade mamma Rebecca på den amerikanska ambassaden i Nairobi på 70-talet hade fem barn med fyra kvinnor, lämnade familjen i Upplands-Bro när Ken var liten.  Själv har Ken bara sporadisk kontakt med dottern Angel i Norge.

– Jag tycker att det är fett jobbigt. I min drömvärld skulle alla mina ungar hoppa in i ett flyg och åka ner till Afrika och bo här. Men jag kan inte heller sitta och bryta ihop för jag har fortfarande två killar som behöver mig. Man får gråta lite på nätterna när man är själv i stället.

”Det är Afrika liksom”

Nuförtiden brukar han och barnen hälsa på pappa Kenneth i Halmstad om somrarna. Ken känner igen sig i Kenneths äventyrslystnad, samhällsintresse och munläder. Med sin mor delar han förmågan att njuta av livets goda. Kens ögon blir glansiga när han pratar om henne.

Rebecca drabbades av bröstcancer när Ken var sju och överlevde – i strid med läkarnas dom – tills han började sjunde klass. Mamma sa alltid att hon skulle vänta med att dö till han kunde klara sig själv och höll humöret uppe. Men om Afrika var hon tystlåten. Hemma i hyresrätten i Hässelby kom aldrig några samtal från släkten i Kenya. Han träffade den först på sin mors begravning.

– Jag tror att många i hennes egen familj nästan ansåg henne som prostituerad. Hon blev mer eller mindre rejectad av sin familj för att hon valde en vit man. Här ska man helst gifta sig inom sin egen stam.

På teven spelas nyheten om ett nyss inträffat terrordåd i gallerian Westgate i Nairobi upp på repeat. Roba följer nyheterna inifrån Kens Bungalow. Radikalislamistiska al-Shabaab säger sig ligga bakom. Gisslandramat i gallerian, en toppnyhet över hela världen, skakar Kenya. Ken skakar på huvudet.

– Det är Afrika liksom, inte Sverige.

I Sverige har han själv varit föremål för tidningarnas krigsrubriker. Några veckor innan vi ses i Ukunda har utbrottet mot rapparkollegan Petter brett ut sig över många spaltmeter.  I ett hetlevrat inlägg på Instagram kallar Ken Petter för ”jävla fucking jude”. Ken anklagas för antisemitism och försöker rätta till debaclet genom att förklara att han med jude menar ”snål”, vilket eldar på skriverierna.

– Jag gjorde det i ett bakfullt tillstånd. Jag vaknade en morgon i Kenya och kände att jag var fett lack på Petter. Efter jag hade skrivit det kände jag att det var idiotiskt av mig. Sedan började min lur ringa rätt snabbt alltså. Skivbolaget, först och främst: ”Ta ner det snabbt som fan”, berättar Ken. Han slår ifrån sig anklagelserna om antisemitism:

– Kom igen, jag jobbar med judar. Mitt bokkontrakt är på Bonnier. Men i mitt område är jude en snål människa. Det är som ett ord. Jag säger ofta till mina polare ”sluta då, din bögjävel”, fast jag pratar inte någonting om homosexuella.

Cirkusen började när Ken kände sig sned på att Petter sagt att rapparen Stor ersatt honom på en jubileumsspelning eftersom ”Ken är i Afrika”. I själva verket gjorde han över telefon klart att anledningen var att de båda har mycket att reda ut innan de ställer sig på en scen ihop.

– Han utnyttjar alla oss andra som är hårda rappare. Sedan betalar han aldrig någon. Jag har inte fått en krona av Petter sedan 1999. Han är business to the bone. Han går upp sju på morgonen och läser finanstidningen, säger Ken och understryker att Petter bara är ”en fluga” i hans liv.

– Petter rör inte mitt liv, förstår du? Jag är mitt i Afrika bland 200 negrer som inte ens har käkat på en vecka.

Vill förändra världen

Ken är stolt över att skapa arbetstillfällen. De anställda får betalt efter arbetsuppgift. Ken pekar på en ung kille i beige t-shirt. Säger att han får 300 shillings (motsvarande 19 svenska kronor) för tio timmars arbete.  Att han mår dåligt över den fattigdom han dagligen konfronteras med.

– Jag börjar nästan skaka. Det gör att jag ofta ger folk mer än de egentligen ska ha. Jag brukar ge lunch och ibland köper jag bira till alla efter jobbet. En öl kostar 120 shillings, alltså en halv dagslön för han i beige, säger Ken.

Av de 75 fotbollsspelarna i K.R.A.C.K United betalar han skolgången åt de 14 som inte har råd.  När han kom hit såg han olika på folk beroende på vilka de var. Men en tragisk familjehändelse förändrade allt. När kusin Diana miste sin nyfödda för några år sedan var det Ken som snickrade ihop babykistan och begravde liket. Det blev ett uppvaknande. Kens mål är, på fullaste allvar, att förändra världen. Eller åtminstone Kenya.

– Det är sånt jag ligger och tänker på om nätterna. Jag ska rappa några år till men när jag dör vill jag bli ihågkommen som en som förändrade världen. Den killen som är anledningen till att Kenya inte har fattigdom längre. Den killen vill jag vara. Jag tar mina babysteps och trampar upp för den långa trappan, säger Ken samtidigt som han övervakar bygget från sin barstol.

Han ropar på en av sina anställda. Trycket i duschen inne i bungalowen måste åtgärdas, det är fortfarande alldeles för svagt.  Och rätt sorts belysning måste monteras i poolen. Först då kan den fyllas med vatten. Men det gäller att fylla den på natten när vattentankbilen kan köras dit i smyg.  Arbetet blir försenat och lördagens fest ställs in.

Hemma i Hässelby står en mörkgrå Peugot 307 parkerad. En vårdnadstvist väntar. Ken sneglar mot den ännu snustorra bassängen.

– Jag hoppas jag hinner ta ett bad innan jag åker hem alltså.

 

Kenneth Kiprono Ring

Född: 29 januari 1979

Bor: I bungalow i Ukunda, vid Mombasakusten i Kenya och i radhus i Hässelby.

Familj: Fästmön Camilla, sönerna Kelian, X år, och Knaster, 5 och Rebecca, X år och Angel, X år, från andra förhållanden.

Nästa platta: Efter den senaste, helakustiska Akustiken, planerar Ken återvända till sina hiphoprötter. ”Om jag känner mig själv rätt kommer den musik jag spelar in nu bli jävligt hård”.

Aktuell: I TV4:s Så mycket bättre i höst. Kontrakt på fyra nya plattor.

Om karriären: ”Jag har inte sålt själen till musiken. Inte tagit in gästartister eller försökt göra poplåtar. Jag skulle vilja säga att jag är topp 5. Jag är på peaken av min karriär”.

Framtidsplan: Planerar efter fyra nya skivor att bosätta sig i Afrika i permanent, men besöka Sverige om somrarna. Har också planer på att bygga ett fotbollsinternat från årskurs ett till nio i Kenya. Närmast i pipelinen ligger lanseringen av klädmärket ”Immi”, som står för immigration. ”Alldagliga kläder för en vanlig jävla snubbe som dricker vanligt jävla kaffe och käkar vanlig jävla mat”, enligt Ken som beskriver Immi som det första hiphopmärket av en svensk rappare.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *