David Carr

Webbversion, SvD Näringsliv, fredag 19 juli 2013:
Han hävdar att alla som säger något om mediernas framtid är lögnare. Själv gör han inte anspråk på att sitta inne på några svar men har vant sig vid frågorna. SvD träffar The New York Times medieskribent David Carr i Oslo.
David Carr har i jakten på en story snubblat i New York-regnet och brutit armen på tre ställen. En knapp vecka efter att han fått den gipsad på St Lukes Roosevelt-sjukhuset står han på scen i Oslos Kulturkirke Jakob med avklippt skjortärm och armen i en mitella. Kyrkan är numer bara kyrka på utsidan och inuti ett tempel för firmafester men när David Carr predikar för inbjudna mediechefer och journalister konstaterar han att lokalen är väl vald. Journalistik är ingen religion, men det finns en idealism som håller kåren samman.

CARR JPG1CARR JPG 2Efter anförandet möter han upp på puben snett över gatan. David Carr drar ut den mörka trästolen med den fria armen, beställer i brist på Cola light en Pepsi Max och erbjuder sig att dela lika på en osttortilla. Han är i Oslo i fyra dygn och det slår honom att han ”råkat” dricksa en portier på Grand Hotel, där han bor, motsvarande 60 dollar. Det liksom hans vidsträckta bild av Skandinavien, dit han också verkar räkna Nederländerna, påminner om att han är en New Yorker på vift.

–       Jag inte varit i Skandinavien så mycket på senare år men jag har varit i Köpenhamn, Amsterdam och Stockholm som var så vackert att det är overkligt.

1.8 miljoner personer betalar för att läsa dig i tryck och på Twitter har du runt 420 000 följare. Vad värderar du högst?

De som betalar för The New York Times. Jag vet inte hur många av de Twitterföljarna som är riktiga, hälften kanske är robotar – hur intresserade är de av mig egentligen? Att följa någon ”takes a click”.

Vad har förändrats sedan du kom till The Times?

En sak som inte har förändrats är att det fortfarande är skrämmande att arbeta där. Jag oroar mig fortfarande för att göra bort mig. När jag kom dit handlade det väldigt mycket om att passa in, idag är det okej att sticka ut.

Men idag handlar alltmer om vad som är mest läst, vad som är mest tittat på, vad som är mest delat. Jag har gjort hundratals timmar video för The New York Times och var bland tidningens första bloggare. Men folk som säger sig veta saker om journalistikens framtid är lögnare. De har ofta väldigt fel. Folk förutspådde att The New York Times skulle gå under för två år sedan men de hade fel.

Hur kändes det för dig och dina kollegor när Page One (dokumentär om tidningskrisen med fokus på NYT) gick på biograferna och alla dessa artiklar skrevs?

Jag trodde aldrig att de visste vad de pratade om. Varför skulle en tidning som The New York Times gå under? Även om du inte tycker att den är perfekt är den framstående världen över. Det är en konstig sak att skriva.

Så NYT är en institution för stor för att gå under?

Jag vet inte det. Tänk på Newsweek som var ett väldigt stort nyhetsmagasin och ändå såldes för en dollar och försvann. Myspace var enormt men försvann. Jag tror inte att storleken är någon försäkring för överlevnad. Det är svårt att vara adaptiv och du är en stor oceanångare.

NYT har ändå varit tidig med att testa saker, som Times Select 2007.

Vilket var ett misslyckande.

Ett misslyckande, absolut, men man försökte igen och kom tillbaks med en ny betalmodell som följs världen över.

Jag tycker att folk ska vara försiktiga med att övergeneralisera The New York Times. Det är sant att The New York Times är i journalistbusinessen men den är också i The New York Times-businessen. Det finns bara en. Vi har gjort oss av med folk för att starta om på ny kula. The Times har gjort ett bra jobb men har så många fördelar. Kvinnorna och männen som jobbar är där är väldigt duktiga. Det finns 25-åringar som får dig att häpna för att de är så smarta.

Du har varit på tidningen i 12 år nu, vad har hållit dig kvar?

Jag lämnade nästan en gång. Jag skrev en hel del om TV, var väldigt dedikerad och funderade på att flytta över dit. Vi journalister skriver alltid om folk som gör saker, vi gör inte sakerna själva. Jag skrev om Lena Dunham som är i din ålder, hon är en vän till mig nu, och en cool grej hon gjorde, filmen Tiny Furniture. Jag hjälpte henne lite och introducerade henne för Judd Apatow, producenten. Då tänkte jag att jag kanske borde ge mig in i det. Att skriva om 25-åriga tjejer är inte riktigt min högsta önskan. Men nu är jag nöjd igen.

Jag förstår om du får många frågor om detta, men du har en intressant bakgrund. Du tog sju år på dig att ta examen, och ett tag befann du dig på helt fel sida.

Efter att jag tog examen nådde jag viss framgång när jag var i din ålder. Jag fick en del ganska stora storys publicerade men sedan tog drogerna och alkoholen över och jag försvann ur businessen, men kom tillbaks som frilans och slutade här.

Du har sagt att du vet hur det känns att komma ut på andra sidan när oddsen är emot dig.

Ja. Jag var en ensamstående far med två döttrar och livet var grymt på den tiden och jag förstörde det. Folk antar saker om en. Jag skulle kunna anta saker om dig för att du är 25 år, ser ut på ett visst sätt, och bor på ett visst ställe. Men ärligt, vem vet vad som verkligen är sant. Jag är glad över att ha gjort alla de som tvivlat på mig till lögnare, de visste inte vad de pratade om. Jag är inte den smartaste killen du någonsin kommer att träffa men jag arbetar hårt och jag försöker. Jag är inte rädd för något.

Hur många år har du varit nykter?

Jag har varit nykter 20 av de senaste 22 åren. För den här gången har jag varit nykter i tre år. Jag var nykter i 13 år, fem år och två år.  Det är bra att jag kom tillbaks men tråkigt att jag trillade dit.

Vad håller dig nykter?

Rädsla till störst del. Jag gick över gatan för att träffa dig och skulle kunna säga ”Vet du vad, let’s have some whiskey. Jag förtjänar det, jag flög hit med en bruten arm, jag pratade om journalistik, vilket är tråkigt, men jag klarade mig igenom det…” Första timman skulle gå bra, jag skulle berätta en massa historier, men vi vet inte vad som skulle hända efteråt. Vi vet inte ens om jag skulle klara mig tillbaks hem (till USA). Jag är allergisk mot alkohol, den gör mig galen. När jag dricker kan jag ha jättekul eller hamna i häktet. Vara helt okej sällskap eller en total skitstövel. Min fru dricker och mina vänner dricker, det är bara inte för mig.

Hörde jag dig rätt nyss, är journalistik tråkigt?

Ja det är det. Sitta och knappa på datorn och ringa telefonsamtal, det är tråkigt. Det är inte som att bygga en racerbil eller att arbeta med kärnfysik. Det vi gör är väldigt enkelt. Vi ringer ett telefonsamtal, pratar med någon som är mer intressant än vi är, vi skriver ner vad de säger och sedan skriver vi vad vi tycker och trycker det i tidningen. Det är inte direkt Iron Man 3.

Men media måste fascinera dig?

Det är mer intressant än det brukade vara.

Du är precis som jag ett stort fan av House of Cards. Folk har länge sagt att det borde finnas ”ett Spotify” för film, och även nyheter. Vad har Netflix gjort rätt? 

Jag ska visa dig något på min Iphone. Jag var på en fest för Vita huset-korrespondenter och den här killen kom fram till mig och sa ”Ledsen om jag stör men jag har läst din bok och går det bra om jag tar en bild på oss?”.

Wow, Peter Russo (Corey Stoll’s karaktär i House of Cards).

Vad var din fråga igen?

Netflix.

Det största Netflix har gjort är att visa att TV på internet fungerar. När jag testade funkade det från första stund, wow. Netflix kommer att använda stora data för att ta reda på vad tittarna vill se på innan de ser det. Sedan har de en bra prissatt tjänst, 8 dollar per månad, för att skapa en användarbas. De använde andras innehåll för att locka folk från början men nu måste de producera eget innehåll, likt House of cards, för att få dem att stanna kvar.

Tycker du att konventionell media varit för upptagen av sin egen framgång och missat tåget?

Den här businessen är svår. Vår business är i detta rum och deras i det andra. Vi kan inte bara gå över dit. Det är väldigt svårt för etablerade medier att navigera i det nya. Du har sett HBO svara med HBO Go och ABC har en ny streamingprodukt. Du är smart om du koncentrerar dig på TV nu för att allt händer just nu. Många i din ålder älskar TV men de äger ingen.

Tycker du att det är svårt att bevaka medier när du jobbar för ett av de mäktigaste mediehusen?

David Carr avbryter sig igen och lyfter den obandagerade handen mot högtalaren.

– Det här är Moby och när den här låten (Natural Blues) kom spelades den överallt, men nu hör man den aldrig. Jag gillade Mobys musik innan jag lärde känna honom, han är något av en tönt.

– Det här (mediejournalistiken) är väldigt meta. Du skriver om någon som skriver om personer som skriver om folk som har något att säga. Jag brukade skriva om tidningar och magasin men nu gör jag allt möjligt, jag känner att det är action nu. Ärligt talat så går jag inte på mediekonferenser lika ofta som jag brukade. Efter ett tag kändes det fejk. Vem vet vad som kommer att hända ändå?

Du säger att alla som försöker spå mediernas framtid är lögnare. Men om jag fortfarande jobbar som journalist när jag är lika gammal som du, hur kommer mitt jobb att se ut?

Din Iphone skulle inte ligga där på bordet utan stå upp och du skulle låta mig prata rakt in i den. Som när jag intervjuade Matt Stone som gjorde South Park, jag la ut det på en gång. Jag tror att du skulle jobba mer dynamiskt i alla möjliga plattformar. Storyn kommer inte att ta slut utan bara byggas på hela tiden.

Många säger att kvalitet kommer att efterfrågas, håller du med?

Vill du veta vad som händer där ute finns det information överallt. Eller vill du veta varför det händer och vad som ligger bakom det? Jag tror inte att alla bryr sig men många gör det. Publiken för kvalitetsjournalistiken är kanske inte enorm men den är signifikant – och du kan fortfarande bygga en affärsmodell kring den.

I Sverige har vi inte riktigt sett det ännu, men i USA köper företag utan branscherfarenhet upp mediebolag. Finns det ett problem i att inte ha samma värderingar?

Om en tidning inte har någon ekonomi så köps den inte av ett ekonomiskt skäl. De vill använda den till att bedriva sin egen agenda. Det är inte så att tidningar inte använts till det tidigare. Men tidningarna måste hitta ett sätt att behålla sin självständighet, de kan inte bara vara en tomboy för någon rik fatcat. I LA brukade folk se Rupert Murdoch som en fiende av oberoende journalistik men idag hoppas de att han går in och köper upp. Många i USA är nöjda med att Warren Buffet köper tidningar.

Är dina kollegor på The New York Times pessimistiska om framtiden eller inte?

De klagar mycket men journalistiken har alltid haft en kultur av klagande och bitchande. Jag tror att de är ganska självsäkra när det gäller både det redaktionella och kommersiella ledarskapet. Det har gått ganska bra på sistone och betalväggen har fungerat.

Vilka kommer att klara sig och vilka inte?

Om du tittar på de som lyckas just nu – The Economist, The FT, The Times, The Journal, The Guardian även om de förlorar pengar – så har alla en väldigt tydlig identitet, du vet vad du får. Jag tror inte på en ”allt åt alla”-business längre. Du måste göra de snabba nyheterna och komplettera med längre saker som förklarar, nalyserar och engagerar. Ingen har kommit på hur man gör bäst video, vi (The New York Times) har definitivt inte gjort det. Många saker blir hittar men du vet inte riktigt på förhand vad som funkar, men det är inte samma som på TV. Jag fungerar väldigt bra på video men kommer antagligen behöva fixa tänderna innan jag har en chans i TV.

 

David Carr

Född: 1956 i Minneapolis (56 år).

Gör: Media- och kulturskribent på The New York Times

Bor: I New Jersey

Utbildning: Dubbelexamen i psykologi och journalistik från Minnesotauniversitetet.

Karriär: Första jobbet på veckomagasinet Twin Cities Reader i Minneapolis, redaktör på Washington City Paper, skribent i The Atlantic och Inside.com. I memoaren ”The night of the gun” (2008) skriver han om tiden som missbrukare. Blev känd för en större publik genom dokumentären ”Page One: Inside the New York Times” (2011).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *