Lars Vilks

 

Faktum, torsdag 1 december 2011:
Han har redan överlevt fyra attentat. Hur länge klarar sig Sveriges mest kontroversielle- och därmed mest berömde-konstnär? Eller dog han kanske redan 2007? Faktum har träffat provokatören Lars Vilks.

larsvilksTvå rader i vitt typsnitt mot svart bakgrund – “ett idéverk av en konstnärskollega” – sitter fastklistrat på sidan av en bokhylla i hemmet utanför Höganäs. “Lars Vilks 1946-2007” står det. Det säger allt.
– Efter 2007 är Vilks inte densamma längre. Det började gälla andra regler då som gäller än. Den är inte kritisk utan metaforisk. Därför kan du säga att den också är sann, säger han.
Lars Vilks liv hänger, i alla fall enligt Säpos bedömning, på en skör lina.
Det egendomliga är att det inte verkar bekomma honom i någon större omfattning. Han är inte rädd.
– Inte nu längre. Vakten släpper inte in någon. Tidigare kunde man inte sova helt lugnt. Huset ligger väldigt avsides. Och ett angrepp kan vara över på väldigt kort tid om du är effektiv. Du behöver inte ens vara speciellt proffsig.

”Jag är mer borgerlig”
Han tar emot i sin smutsvita eternitvilla efter att barfota ha klippt gräsmattan på framsidan.
– Ta inte av skorna, jag vet att ni är uppfostrade ändå, instruerar han och leder in till vardagsrummet till tonerna av en av Korsakovs mindre kända operor.
Sedan kryper en fortfarande barfota Lars Vilks upp i skräddarställning i sin blommiga tygsoffa bredvid en bunt tjocka pappersark, penslar och akvarellfärger.
En rostfri lampa sitter fastklämd i en rödvinsflaska på soffbordet och i fönstret – som från utsidan skyddas av en ovanligt taggig rosenbuske – hänger en baguette. Vad ska man göra med en baguette, varför inte hänga upp den i fönstret? resonerade Vilks för fyra år sedan och där har den blivit kvar. Till synes nybakad, men i själva verket knastertorr.
Villan är en bohemisk konstnärskliché. Fast det finns inga riktiga bohemer i dag, hävdar Vilks, som ändå motvilligt går med på att betrakta sin livsstil som “bohemisk”.
Men till skillnad från konstnärssjälarna i Giacomo Puccinis opera La Bohème håller sig Vilks inte med ovanan att “festa upp sina tillgångar när han får dem”.
– Jag är mer en borgerlig personlighet, alltså. Det är mer ordning och reda på mig. Däremot är det inte så välorganiserat och städat, det ser du ju själv.
Den kaotiska insidan står i skarp kontrast till övervakningskamerorna som dokumenterar huset utifrån. Det gör även vakten som står utanför och ber alla – alltid föranmälda – besökare att visa legitimation.
Sedan den uppmärksammade självmordsbombningen i Stockholm i december har Vilks dygnet runt-bevakning. Strax före det att 28-årige Taimour Abdulwahab sprängde sig själv mitt i julruschen nådde nämligen ett mejl nyhetsbyrån TT och Säkerhetspolisen där “svenskarnas tystnad” kring Vilks Muhammedteckning anges som ett av motiven till dådet.

Skulle dödas med fickkniv
Men hoten mot Vilks har varit en följetong sedan hans karikatyr av profeten Muhammed, tecknad som rondellhund, publicerades på ledarsidan i Nerikes Allehanda i augusti 2007.
Bara de senaste månaderna har incidenterna duggat tätt. Natten till den 11 september greps fyra män runt om i Göteborg misstänka för förberedelse till terrorbrott. Samtidigt evakuerades Röda Stens konsthall, där en invigningsfest pågick, alldeles under Älvsborgsbrons fäste.
Enligt uppgift till Metro var Vilks målet och skulle dödas med fickkniv. Vilks själv lyste emellertid med sin frånvaro under invigningsfesten. Anledningen till att attentatsmännen trodde att de skulle stå öga mot öga med den kontroversielle karikatyrtecknaren kan ha varit att de missuppfattat ett blogginlägg.
– Jag skulle inte dit. Det är bara det att den bloggposten jag skrev är skriven på ett sådant sätt att det faktiskt verkar som om jag ska dit. Är du ovan tror du kanske att vernissagen är enda tillfället att gå på en utställning.
Vissa menar att Vilks manifestationer är viktiga för yttrandefriheten. Andra att de handlar om ett vansinnigt slöseri med skattemedel – stora resurser läggs på att skydda honom.
– Vad gäller Röda Sten-storyn verkar det nog ha varit motiverat med polisinsatsen. Har man folk som ska döda en kan man knappast säga att det är slöseri med resurser att försöka hindra det.

”Ibland griper polisen fel”
Terrorgripandena i Göteborg ledde till att Vilks åtagande vid Bokmässan i samma stad ställdes in. Under stort säkerhetspådrag dök Lars Vilks till slut upp i alla fall – och hyllades senare för sin medverkan av grundaren Bertil Falck under en presskonferens.
Dagen innan fördes SVT:s Uppdrag granskning-journalist Axel Gordh Humlesjö bort av polis utan att ana varför. Först när han hördes i en källargång under mässgolvet fick han veta att han misstänktes vara på väg att attackera Vilks. Misstaget uppenbarades snart när Humlesjö visade pressleg och ackreditering.
Nervositeten kring Vilks säkerhetsapparat är stor.
– Jag kan inte säga något om det där, det är polisens jobb. Ibland griper de fel, säger Lars Vilks.
Skickligheten hos dem som med allvarligt uppsåt planerat dåd mot Vilks har varierat. Ett symptomatiskt exempel från i fjol är de bröder som åtalades för mordbrand. Den yngre brodern fick i samband med brandattentatet uppsöka vård för allvarliga brännskador. Båda brödernas jackor låg förkolnade på marken utanför Vilks villa, medan själva brandattentatet misslyckades sånär som på en uppeldad köksgardin. Vilks själv var ute och handlade när attentatet inträffade.

”Så kom två pure blondes”
Samma månad, i maj 2010, greps amerikanskan Colleen LaRose – i medierna kallad Jihad Jane – av FBI på Philadelphias flygplats, misstänkt för inblandning i en terrorhandling mot Vilks. En riktig rövarhistoria enligt Lars Vilks.
– Det var en fin story alltså. En amerikansk blondin, liten till växten med religiösa övertygelser. Hon har ju erkänt också.  Det var ju en till, vad hette hon? Ja… Jihad Jamie! Från Bronx. Tidigare var det alltid skäggiga figurer. Så kom två pure blondes.
Han drar med omisskännlig ironi feministiska växlar på de kvinnliga jihadisterna.
– Det var ju en glädjande framgång för genustänkandet med kvinnor på brottssidan. Jämställdhet ska ju ses över hela linjen.
Sedan jämför han med operan, där det “vimlar av kvinnliga mörderskor” i skepnad av förförande femmes fatales.
– De ser ut som sockerbitar men drar fram knivar under kjolfållen.
Lars Vilks svävar i väg och befinner sig plötsligt i en opera. Hela historien med Jane och Jamie skulle ju kunna sättas upp, skämtar han.
– Tänk en balettscen med rondellhundar med profeten Muhammeds huvud. Det kan bli väldigt skojigt alltså, lite cancanstil med sparkande ben och Muhammedmasker.

Berättelsen om Nimis
Snart är Vilks tillbaka på jorden igen och begrundar idéns genomförbarhet.
– Vem skulle våga sätta upp den? Scenen där tecknaren ställer ut sin hundteckning och kanske också tecknar på scen?
Showen Lars Vilks behöver förstås ingen operascen för att synas. Skriverierna i media är i Vilks ögon en del av konstverket. Och att hantera medier är en slags konst han behärskar sedan 80-talet då hans enorma träskulptur Nimis, på stranden i Kullaberg, förargade kommunen och markägaren – en fantastisk lokaltidningsstory som pågick i över ett decennium, även i rikspressen.
– Det måste vara enkelt. När man säger något i media ska man försöka ha en substans som är kortfattad.
Muhammedkarikatyren, som tecknaren själv tycker är för sofistikerad för att vara kränkande, har gett hans tidigare lite insomnade kändisskap en pånyttfödelse.
– Många tänkte att här kommer en helt okänd konstnär som aldrig haft någon framgång och försöker bygga sig publicitet, säger Lars Vilks och erkänner att den uppfattningen stör honom litegrann – men ligger utom hans kontroll.

Skräckkomedi
Det blir dags “att beställa en vagn”. Det är så Vilks kallar det när han med Skånepolisen i släptåg ska bege sig utanför tomtens gränser.
Under tiden poserar Vilks, på fotografen Sara Strandlunds begäran, med ett fast grepp om den numera världsberömda yxa, som han sagt att han ska försvara sig med, och låter tillhygget täcka ena ögat. Sedan spexar han med yxan som skulle vi plåta en filmaffisch till en skräckkomedi.
– Jaha, jag angriper Malin med yxan? “Yxmannen gick lös”. Då kan du Malin, ju vara en sådan där modern, kvinnlig muslim. Du kan ha en brödkniv, det är blanka vapen som möts.
Tre civilklädda poliser väntar utanför. De är muskulösa, med hörsnäckor i öronen, bylsiga jackor och hårt åtsnörda skor. Precis som man föreställer sig.
Tio minuter senare parkerar bilarna på en grässlätt i Kullaberg och Vilks kliver ut ur en av dem. Efter en 1,6 kilometers brant nedförsbacke –  det är dagen till ära 7000:e gången konstnären går nerför den (han håller räkningen) – uppenbarar sig Nimis. Träskulpturen av drivved som Vilks påbörjade 1980.
– Man blir chockad första gången man kommer hit, säger en av civilpoliserna, som hittills varit knäpptyst.

Fruktar inte döden
Lars Vilks småpratar med dem – de kan ett och annat om konst vid det här laget – och med de två skolklasser som klättrar i den enorma träskulpturen.
– Varför den står här? Ni vet en konstnär gillar att ha högt i tak i sin ateljé. Jag tycker att jag har en bra takhöjd att jobba med här, säger han och gestikulerar med armarna mot himlen.
Det är ett kolossalt arbete att hålla Nimis i skick – Lars Vilks kallar det ett “processverk som rullar på hela tiden”.
Poliserna släpper inte Vilks med blicken där han gröper ur en förruttnad bräda och spikar fast lössittande virke. Lars Vilks är van vid sina ständiga följeslagare nu. Hoten har blivit en del av hans vardag sedan 2007. Men han fruktar inte döden.
– Den yttersta dagen är något vi alla delar. Man lever och man dör. So what, liksom. Man kan aldrig ta ställning till det efteråt. “Jag kommer så väl ihåg när jag dog”. Det är inte så många som säger det. Jag kan inte säga att jag har några bekymmer med det. Men man kan ju drabbas av saker som gör slutet otrevligt.
Är du rädd för att någon ska komma åt dig?
– Nej, det är inte det. Jag tänker mer att man kan drabbas av sjukdomar.
Lars Vilks säger sig inte ha några religiösa behov. Den intressanta frågan är, slår han fast, hur många år till vill jag ha?
– Livet bygger ganska mycket på att det är så pass kort som det är. Så att det blir åtråvärt. Fick man för mycket av livet skulle man förmodligen bli deprimerad.
Det är slående hur pratsam Vilks är om allt utom sitt privatliv. Han pratar aldrig om sina närstående eftersom han vill undvika att de ska hamna i hans egen situation om det kommer fram vilka de är. Men inte ens för deras del är han särskilt orolig.
– Nej, inte nu alltså. De är inte kända. Jag har min dam i utlandet, så det är ingen som vet var hon bor någonstans och vem hon är.
De har hållit ihop sedan 80-talet – Vilks och ”damen” – och ses “när det finns tillfällen till ledigheter”. Vilks vill inte avslöja något mer än att hon inte är konstnär men väldigt intresserad av estetik, dekoration och gamla saker.
Lars Vilks provokationer har gjort honom föraktad i vissa konstkretsar. Han har många åsikter som skiljer sig från konstetablissemangets. Det märks till exempel när han talar om överrepresentationen av män i konsten.
– Det är samma sak som att förr fanns det enbart manliga fotbollsspelare, i dag finns det fler. Varför spelade inte kvinnor fotboll tidigare? Ja, varför skulle de göra det? Man ska inte tro att det var en väldig massa kvinnor som led för att de inte kunde spela fotboll förr.
Lars Vilks både drömmer om och skräms inför att omfamnas av konstetablissemanget. Att omfamnas innebär att bli en i sällskapet, men också att förlora sin obekväma ställning. Som konstnär ska man ta risker och utmana föreställningar om saker.
– Det är ju så att människan alltid strävar efter ett erkännande. Men den som är klok inser också att det innebär slutet för ett oppositionsarbete.

Lars Vilks om…

…Sverigedemokraterna
»Tankegångarna som sverigedemokraterna för fram har förankring hos en liten del av Sveriges befolkning, däremot har inte partiet någon politisk betydelse, utan mer symbolisk. Som konstnär inser man ju att de har en kulturpolitik där man inte skulle få göra någonting. De gillar ju inte konstprojekt. Egentligen gillar de inte rondellhunden men de gör ett undantag därför att det passar deras politiska syften.«

Mångkultur
»Mångkultur är ett hyckleri. Det är en sådan misslyckad idé. Små, små grupper som har extrema behov får bli representanter för alla som kommer från den redan definierade stora gruppen av en kultur.«

Hundar
»Det är inte alltid så trevligt att vara hund om man inte är på rätt plats i världen. Här i Europa åker de med fina pass från land till land. Jag har haft en Pekingese, Bobby, som var rätt ilsken av sig. Han jagade rådjur på Kullaberg. Det var en hopplös historia för det var inte lätt att få upp någon fart.«

Humor
»Tyvärr har världen inte så mycket humor längre utan ser allvarligt på allting. Jag säger så här: allvar är den enfaldiges sköld. Har du inget annat så är du allvarlig. Personer som är allvarliga ska man akta sig för, det finns inte mycket bakom det. De har ingen distans till sig själva.«

Islam
»Jag har aldrig gett mig på muslimer. Jag har gjort en teckning till en utställning som handlar om religionen islam. Att förlöjliga religion är i sig motiverat men att förlöjliga islam är särskilt motiverat med tanke på vad som försiggår i Mellanöstern där man hänger homosexuella och inskränker kvinnors rättigheter, allt detta med religiösa förtecken.«

Sin nya bok Art
»Den handlar bland annat om att kvalitet i konstsammanhang bara innebär att konstvärlden kallar något så. Man säger annars att “Visst är det här konst men det är väldigt dåligt.” Därför är det inget erkännande att något är konst. Det är som om du har en förskräckligt fallfärdig bil, så är det också en bil.«[/box]

Attentat mot Vilks

I mars 2010 åtalades amerikanskan Coleen LaRose, mer känd som Jihad Jane, tillsammans med ytterligare ett antal personer för en mordkomplott mot Lars Vilks. I maj 2010 fick Lars Vilks en dansk skalle av en ung man under en föreläsning vid Uppsala universitet där Vilks visade filmen Allah ho gaybar där homosexuella män bland annat ses utföra samlag iförda Muhammedmasker. Några dagar därpå grips två bröder för mordbrand mot Vilks hus i Skåne. Hösten 2011 utryms invigningen av Göteborgs konstbiennal sedan tre unga män gripits för attentatsplaner. Också denna gång var målet Lars Vilks, som dock ej var på plats.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *