”Ingen heroisk investering”

SvD Näringsliv, söndag 27 april 2014:
Sydsvenskans förvärv av Helsingborgs Dagblad är mer en affärsmässig konstruktion än en heroisk investering i lokal printmedia. Så sent som i slutet av 2013 var planen, enligt SvD:s uppgift, den omvända: HD skulle köpa Sydsvenskan.

 

Familjeägande brukar försvaras som en kvartalskapitalismens motpol. I svåra tider kan familjen agera uthålligt istället för hastigt. Investera snarare än att kortsiktigt tillfredsställa aktiekursen eller andras ägarintressen. Men inte ens den uthållige kan stå emot alltför snabba omvälvningar, i alla fall när det är svårt att se ett säkert slut på dem.

Sören Sommelius, minoritetsägare i Helsingborgs Dagblad, ursäktar sig i luren medan han reser sig från sin balkong i grekiska Kavala, där han befinner sig på ett författarstipendium. Hans farfar blev Helsingborgs Dagblads styrelseordförande 1908, hans far var dess chefredaktör i 50 år och själv har han varit tidningens kulturchef.

I onsdags kom nyheten att ägarfamiljerna Sommelius och Ander säljer sin tidningskoncern (inklusive Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten) till Sydsvenskan, en del i det betydligt större familjeföretaget Bonnier.

Sören Sommelius menar att ett samgående är bra. En nödvändig följd av vikande annonsintäkter och förändrade medievanor på en hårt pressad marknad.

Det anmärkningsvärda i affären är vem som köper vem. Så sent som i slutet av 2013 ska planen ha varit den omvända: HD var på väg att köpa Sydsvenskan. Enligt en källa ska affären ha avbrutits sedan affären när HD:s ägarfamiljer inte lyckades enas om förvärvet. Diskussionerna fortsatte dock och enligt källan betraktades båda tidningars läge som ”akut”. Den senaste tiden ska förhandlingarna ha gått mycket snabbt.

Mycket har de senaste åren pekat mot att Bonnier längtat bort från det lokala ägandet. 2011 avyttrades innehaven i lokaltidningarna Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet. Samtidigt var det ingen större hemlighet att Sydsvenskan var till salu ”till rätt pris”. Den familjeägda Stampenkoncernen – nu i kris, då i expansionsfas – ska ha varit intresserad. Senare pratades det om att Sydsvenskan istället skulle samarbeta med Dagens Nyheter, och i förlängningen bli en lokal edition under eget varumärke. Och för två veckor sedan kom TV4:s besked att avveckla de lokala tv-stationerna. Samma dag som beslutet fastställdes i TV4:s styrelse levererades nyheten om tidningsförvärvet i Helsingborg.

Sydsvenskans köp av tidningen ses som en god lösning på svåra bekymmer, med reservation för det bedrövliga i att fler journalistjobb försvinner.

Men förvärvet är mer en affärsmässig konstruktion än en heroisk storinvestering i lokal printmedia. Priset, först och främst, betalas enligt uppgift i de kostnader man tar över, snarare än i någon rejäl köpeskilling. Och kostnaderna, i sin tur, slimmas i konsolideringen. Samtidigt når man läsarna på den tätbefolkade skånska västkusten, där HD har sitt säte, och löser beläggningsproblem i Malmötryckeriet, eftersom HD kommer att tryckas där i fortsättningen.

Samordningsvinsten kommer förhoppningsvis inte bara fylla ägarfickor med pengar utan också tidningar med fortsatt innehåll.

Det vore beundransvärt om Bonnier lyckades skapa en livskraftig regional nyhetsorganisation. Speciellt i tider då aktörer som inte producerar lokalt material, mindre jättar som Aftonbladet och större som Google, till exempel, stjäl annonsintäkter från de som faktiskt gör det. Till skillnad från i fallet TV4, där man prompt vill ha kvar de lokala säljarna men inte lokalreportrarna, verkar samgåendet innehålla både kommersiella och publicistiska ambitioner.

Frågan är bara hur långsiktigt man ser på den nya organisationen. Att skapa en separat regional enhet i Skåne, och undvika ingående samarbeten med DN, kan vara ett tecken på att planen om en framtida försäljning står kvar. Men en försäljning kräver sin köpare. En annan plan kan vara att skapa en motsvarande Expressen-GT-Kvällsposten-synergi på morgontidningssidan, eller helt enkelt att stärka greppet om Skåne. Eller är affären inte mer än ett kortsiktigt försök att hantera ett accelererande problem?

 

Det finns flera frågetecken kring motiven till affären, om man bortser från de uppenbara stordriftsfördelarna. Klart är att en familj, som representerar en ägarkultur på utdöende, släpper greppet. Sören Sommelius säger att han ”helst kvarstått som ägare” men att upplägget inte gjorde det möjligt. I Kavala sitter han på sin balkong med ett påbörjat bokmanus, men utan de förpliktelser som burit Helsingborgs Dagblad i ett sekel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *