Dokument: marathon

Expressen, fredag 30 maj 2014:
15 000 personer laddar för att ta sig igenom morgondagens Stockholm Marathon, det 36:e i ordningen. De senaste åren har långdistanslöpning blivit mer än en motionsform. Att tappert ta sig igenom de 42 195 meterna signalerar både uthållighet, karaktär – och status.

PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, betraktar sin kropp som ett effektivare alternativ till kollektivtrafiken. Det tar honom 40 minuter att springa den dryga milen mellan bostaden i Nacka och redaktionen på Torsgatan i Stockholm, och han gör det ”ett par dagar i veckan”.

– Det tar marginellt längre tid än att cykla, som jag annars gör, och det går snabbare än att åka buss och tunnelbana.

Proceduren är densamma: fyra rågmackor och en liter te till frukost, gympaskor (han sliter ut två per år) på, lätta steg i morgonrusningen, dusch och ombyte på jobbet och vid skrivbordet klockan nio. Gympaskorna på igen vid fyra-fem-tiden och löpning hemåt i eftermiddagstrafiken.

På så vis har han sprungit två mil utan att egentligen offra någon tid, resonerar PM Nilsson.

Han började springa redan på högstadiet men hade hunnit fylla 40 år när han sprang sitt första maraton. Förra året gick han i mål på två timmar och 47 minuter, en tid som gjorde honom till 86:e snabbast av 16 744 startande.

I likhet med PM Nilsson ägnar sig hundratusentals svenskar åt långdistanslöpning. En av tio planerar att delta i ett långlopp det kommande året, enligt en undersökning från Livsmedelsföretagen. Organisationens vd Marie Söderqvist, själv en seriös motionär, tror att en allmän hälsomedvetenhet och en utpräglad prestationskultur ligger bakom.

– Det vi blir imponerade av i vår omgivning är människor som presterar. I Skandinavien har vi en prestationskultur mer än en pengakultur på det sättet. Det imponerar mer om du kan många språk, vinner i TP eller kan köra ett maraton och åker Vasaloppet, säger hon.

Om golf tidigare setts som den givna statussporten har uthållighetsträningen kommit ikapp. Det är inte hur exklusiv utan hur påfrestande sporten är som avgör dess status. Typiskt demokratiska idrottsaktiviteter som längdskidåkning och långdistanslöpning har fått stort genomslag bland högpresterande yrkespersoner. Båda sporter har uthållighetsprövningen gemensam.

Att utsätta sig för och bemästra ett maraton avslöjar något om karaktären, menar journalisten och löparen Sofia Hedström.

– Det bevisar att du har uthållighet och förmåga att genomföra något som är jobbigt. För det klart att ett maraton är jättejobbigt. Även om det är en fantastisk kick så går du igenom extremt mycket tvivel med dig själv men fortsätter ändå. Det visar att du har karaktär och det är något som jag vet att många arbetsgivare uppskattar. Ett maraton har blivit något du skriver upp på ditt cv eftersom du vet att det säger något om vem du är, säger hon.

En utmärkande sak med löpning är att även den som börjar sent kan bli duktig. Björn Suneson, pensionerad ekonomijournalist på Svenska Dagbladet, saknar idrottsbakgrund från unga år och började springa först vid 34 års ålder. Som 66-åring har hans sprungit 64 maror och flera så kallade ultralopp.

”Sedan 1909 har 252 personer korsat den amerikanska kontinenten till fots i sammanlagt 283 coast to coast, de flesta har haft följebil. 26 personer har gjort det två gånger, en person tre gånger (jag) och en fyra gånger. Jag innehar ‘världsrekordet’ i antal löp utan följebil. 2014 genomför jag mitt fjärde löp och om det lyckas kommer jag också att inneha ett delat världsrekord i antal coast to coast”, skriver han på sin hemsida.

Inte heller Sofia Hedström är löpare sedan barnsben.

När hon började springa för sju år sedan hade hon inte motionerat på tio år. I dag har hon sprungit nio maratonlopp på platser som Big Sur, Jamaica, New York och Palma de Mallorca. Men hon bekänner sig inte till ”prestationslöparna”.

– Så som jag ser på löpning är den en del av mitt liv. Det är inte så att jag tränar inför lopp utan jag springer fem till sex gånger i veckan och sedan springer jag lopp då och då. Det är ett sätt att fira sig själv som löpare.

Trots att hans tider håller elitklass säger sig också PM Nilsson springa av lust snarare än resultativer.

– Min utmaning när jag springer är att det ska kännas bra hela vägen. Jag är liksom 46 år, kommer aldrig vinna något maraton och gör det här enbart för att det är roligt. Det gäller att inte fångas av tävlingsjäveln, att inte bli ledsen för att man får en sämre tid än vad man trodde. I värsta fall slutar man springa då och det är inte alls bra.

Även om han är trött på ”män som mäter sig med varandra” i löpspåret förstår han varför många karriärister lockas av springandet.

– Om du har ett pressat yrkesliv går det snabbt och du kan kombinera det med att du reser eller bor på hotell. Du kan alltid hitta möjligheter att springa, säger PM Nilsson.

Och det är förstås inte bara karriärister som sliter i löpspåret. 2012 sprang 700 000 svenskar över en startlinje och 608 lopp arrangerades, enligt Livsmedelsföretagens undersökning.

Enligt densamma tränar Sverigedemokraternas väljare minst och Kristdemokraternas mest. Men löparen är svår att kategorisera.

Parallellt med statusspringandet ser Sofia Hedström en löpartrend där resultatet är sekundärt och utövarna ”otypiska” atleter.

– Det har blivit en hipsteraktivitet: något som faktiskt blivit coolt. Det är helt nytt för 2010-talet. Det här med långdistanslöpning är inte något som kommer att gå över till nästa år utan det här är utan tvekan något som kommer att prägla hela 2010-talet.

Sofia Hedström räknar sig till en ny löpargeneration med intressen inom populärkultur snarare än idrottsliv. Prestationer som tidigare bara de mest inbitna kunde stoltsera med blir vanligare bland fler, menar hon.

– Om man vill skryta med att ha sprungit ett maraton så kommer du inte kunna göra det i framtiden eftersom så många faktiskt kommer att ha sprungit ett, säger hon.

Maraton är heller inte det enda extremalternativet. Många söker sig till det ännu mer extrema och tävlingsarrangörer lockar med utmaningar på gränsen till det brutala.

För ett par veckor sedan arrangerades Tough Viking i Hagaparken i Stockholm, där deltagarna tvingades springa genom eld, elslingor och amerikanska fotbollslag. I augusti går triathlonloppet Ironman av stapeln i Kalmar och i september hålls kombinationsloppet Ö till ö där deltagarna springer och simmar över och mellan 26 öar i Stockholms skärgård.

– Det finns en trend att riktigt duktiga löpare inte springer maraton utan gör annat, som kombinationslopp där man simmar, springer och cyklar. Man letar andra möjligheter att tävla, säger PM Nilsson.

Extremloppen blir vanligare och extremutövarna fler. Men Claes Åkeson, sportprofil och chefredaktör på Runners World, ser inte långloppens frammarsch som ett tecken på ökad flit bland svenska löpare.

– Tvärtom. Det är många som springer, men det är inte så många som pressar sig stenhårt. Det var betydligt fler som spydde av sin träning förr i tiden, säger han.

Andreas Stenling, doktorand i psykologi och forskare i motivation vid Umeå universitet, å sin sida, menar att extremloppen blivit ett sätt för den moderna, stillasittande människan att testa sina gränser.

– Det finns många anledningar, en stor är att helt enkelt testa gränserna för vad man klarar av. Man brukar prata om ”sensation seeking”, att testa vad som är möjligt.

Men att det skulle vara en speciell sorts person som söker sig till extrema utmaningar tror han inte på.

– Jag tänker mig att det finns en stor variation av människor med olika karaktärsdrag, och kan inte säga om det finns någon gemensam nämnare. Det finns många som hävdar att vi evolutionärt har med oss att vi ska vara i rörelse. Löpning är en typ av rörelse så klart. Tittar man flera tusen år tillbaka rörde vi oss stora distanser för att söka mat.

Den tesen gjorde Christopher McDougalls reportagebok ”Born to run” till en hyllad internationell storsäljare. Långdistanslöpning är en inneboende mänsklig drivkraft och McDougall berättade om den genom att porträttera det löpande tarahumarafolket i Mexiko, snabbast i världen på långdistanssträckor trots enkla sandaler på fötterna.

”Born to run” fick sportjättarna att tillverka en ny sorts ”barfotasko”. Uppsvinget för det primitiva sättet att röra sig på pågår lustigt nog samtidigt som prylmarknaden svämmar över av avancerad teknik.

– Teknikutvecklingen har nått den här branschen också. Det finns en allmän hälsotrend och sedan tror jag att det är lockelsen i att det är lite ursprungligt sätt att röra sig på, det är en lätt aktivitet, bara att gå utanför dörren och springa, säger PM Nilsson.

Om han startar årets Stockholm Marathon beror på vilken hänsyn han tar till sin inflammerade hälsena.