Dokument: Sommar i P1

Expressen, måndag 23 juni 2014:
Det började som ett projekt av 50-talets stora radiomän. I flera år var de själva värdar för programmet. På 90-talet nalkades nedläggning men i dag har ”Sommar i P1” fler lyssnare än någonsin. I årets upplaga samsas Youtube-stjärnor och kungligheter med författare och supermodeller.

Lotta Lundgren, programledare och krönikör, påminner sig om samtalet från Sveriges Radio en vårdag för två sedan. Det kom från ”Sommar i P1”-redaktionen men det kändes som att ”Sverige” ringde, minns hon.

– Det första man tänker när man får frågan att sommarprata är ”men jag har ju inget intressant att berätta”. Det är väldigt laddat, man har hört det där programmet hela livet. Men eftersom ”Sverige” ringt och frågat, kan man inte heller tacka nej. Man får sätta sig ner och hitta på något som man kan leva med. Där gick den semestern.

Den celebritetsspäckade listan med tidigare ”pratare”, den särskilda namnkommittén som väljer ut vilka som ska tillfrågas och den stora uppståndelse som i regel blir när årets medverkande offentliggörs, har odlat bilden av ”Sommar i P1” som landets mest prestigetyngda oavlönade uppdrag. Jan Guillou har jämfört en medverkan med att bli adlad.

– Det är inte vi som hittat på att det är en ära att medverka, det är folk runtomkring som uttryckt det så. Det är inte så att vi ringer och säger ”Vi undrar om du vill ha det ärofyllda uppdraget att sommarprata?”, säger Bibi Rödöö, programchef för ”Sommar i P1” men i praktiken dess ständige sekreterare. Sedan 1997 har hon basat över programmet och har inga planer på att sluta.

I ”Sommar”-tablån samsas dramatiker med kungligheter, sportstjärnor med författare och ekonomijournalister med musiker. Inte sällan leder sommarvärdarnas berättelser och bekännelser till rubriker och debatter.

Marie-Louise Ekman, i dag Dramatenchef, chockade lyssnarna när hon 1977 läste upp anonyma brev med könsord som hon fått efter sitt tidigare program. Artisten Regina Lund kritiserades för sin ”självupptagenhet” när hon bara spelade egen, outgiven musik 2004. Skådespelaren Ulf Brunnberg sågades för sin gubbiga grinighet när han gav sig på allt från rökförbud till feminism 2011. Rockstjärnan Maja Ivarsson rörde svenska folket när hon, i sitt program förra året, berättade om en våldtäkt på ett hotellrum i Gränna.

Men landets mest folkkära sommarprogram började som något annat 1959. De första sommarprogrammen bestod i vanliga radioinslag med avspänd inramning, där värden snarare var presentatör än huvudperson. Sommarvärdar var de ordinarie, oftast manliga, radiomedarbetarna. Flera höll ett program varje vecka, varför flera av radiomännens gamla rekord är svårslagna. Utrikeskorrespondenten och kåsören Torsten Ehrenmark gjorde flest program: hela 50 stycken. Det personliga tilltalet föll väl ut och den nuvarande programformen etablerades.

Fram till 1973 var programmet, enligt dess egen hemsida, ”oförargligt och oomstritt”. Men med det politiska 70-talet kom lyssnarstormarna. Åsa Moberg pratade kvinnofrågor och Kerstin Thorvall anklagades för kommunistpropaganda. Båda författarna fick lyssnarna att gå i taket.

Programmet fortsatte att uppröra och beröra men med tiden nådde lyssnarnas intresse sin kulmen. Programmet flyttades till P3 och tillbaka till P1, och på 90-talet nalkades nedläggningshot.

Det var i den vevan Bibi Rödöö fick erbjudande att ta över. Motvilligt gav Jörgen Cederberg, som projektlett ”Sommar i P1” under tre år och som var den allra första sommarvärden 1959. Han tillhörde den gamla tidens radiomakare, hon den yngre generationen kvinnliga medarbetare.

– Jag fick inte en bra start av min företrädare för han var inte nöjd över att släppa programmet och låta mig, som var en ung kvinna från samhällsredaktionen, ta över, säger Bibi Rödöö.

Fram till 1997 hade sommarvärdarna till stor del utgjorts av radioprofiler och kulturpersonligheter. Bibi Rödöö breddade programmet och bjöd in personer från näringslivet, sportvärlden och akademikereliten. Både till studion och till hemmet.

– ”Sommarpratarna” i SVT kommer sig av att jag samlade sommarpratarna hemma hos mig nio år i rad för då bodde jag stort och hade några partytält på altanen och barnen serverade. Jag kände att de hade ett behov av att träffa varandra och att vi alla hade ett behov av att knyta ihop säcken.

Numer hålls återträffen på lokal. Det är en exklusiv sammankomst mellan sommarvärdar och producenter, utom medias blickfång. En sorts extra belöning för de 58 värdar som fått äran att sommarprata. För de flesta betraktar sin medverkan just som en ära och blir smickrade av förfrågan. Martina Montelius, författare, dramatiker och Expressen-medarbetare, blev ”jätteförvånad”.

– Av alla människor i detta land sitter redaktionen på ”Sommar i P1” och grunnar på vem de ska fråga och säger ”jag vet, vi frågar Martina Montelius”. Varför det liksom? Men å andra sidan ska man inte tänka så, det är ett mesigt sätt att tänka. Så tror inte jag att till exempel Leif GW skulle tänka. Han skulle tänka ”det var fan inte en dag för tidigt alltså, varför har ni dröjt så länge?”. Jag försöker bli mer så och hoppas att sommarprogrammet kanske kommer att höja min självkänsla litegrand. Man kan alltid hoppas, säger hon inför sitt eget program om en knapp månad.

Lotta Lundgren blev lika förvånad när hon fick samtalet från SR för två år sedan.

– Det är en stor, fet godkänt-stämpel i arslet att få sommarprata så klart. Men jag trodde inte att de skulle ringa mig för att jag varit på tv i fem minuter, det trodde jag inte skulle räcka, säger hon.

För journalisten och författaren Maria Sveland, som var sommarvärd i juli förra året, tog manusarbetet längre tid än väntat.

– Jag började skriva på manus i maj och jag höll på med det i flera veckor, säger hon.

De flesta sommarvärdar tackar ja på stående fot, andra kräver idogt uppvaktande under många år.

– Ibland tror folk att det bara är att ringa 58 samtal och att alla svarar ja. Hur långt tid kan det ta? Men så är det absolut inte. Björn Ulvaeus hade fått frågan hur många år som helst, sedan 70-talet, säger Bibi Rödöö.

Sedan finns det de som tjatar.

– Ganska ofta män måste jag säga. Utan att jag på något sätt vill förta att män kan vara underbara, men det är rätt ofta män som levererar att de skulle vara lämpliga för det här. Viggo Cavling, till exempel, som gör sin röst hörd om ”Sommar” just nu. Jag vet att han så oerhört gärna vill göra ett ”Sommar” och det har pågått länge. Jag minns att han skrev, när han var chefredaktör för Resumé, att himlen kommer rasa ner innan Göran Persson erbjuder mig ett ministerskap eller Bibi Rödöö erbjuder mig ett sommarvärdskap. Tjat är ingen lönsam strategi.

Viggo Cavlin g, deckarförfattare och föreläsare, själv säger sig ha gett upp hoppet om ett eget sommarprogram.

– Jag kommer aldrig att få sommarprata. Min princip är att säga ja till allt och den har tagit mig dit jag är nu. Men det finns tusen människor som mig som vill sommarprata, varför ska just jag sommarprata? Det är bättre att Jens Lapidus sommarpratar. Hans böcker är bättre än mina.

Nyligen gav han sig in i debatten om vilka som ges plats i ”Sommar i P1”-tablån. Konstnären och programledaren Karin ”Kakan” Hermansson, aktuell som sommarvärd, inledde den genom att kritisera valet av sommarvärdar.

– Det gör mig fruktansvärt förbannad att se hur många vita vi är som sitter här, sa hon till SVT varpå Viggo Cavling svarade skriftligen på SVT Debatt:

”Enligt Hermansson är det för få rasifierade personer. Jag håller inte med. När det gäller personer med öppet sinne och lagom liberala vänsteråsikter hittar jag många röster. Det är när jag tittar på den andra axeln av den politiska skalan som jag ser ett svart hål. Var finns de konservativa och de som tycker att Sveriges öppenhet mot omvärlden är för stor? Enkelt uttryckt: Var finns Sverigedemokraterna?”

Debattinlägget mötte svidande kritik av bland andra SvD-skribenten Andres Lokko. Maria Sveland tycker att det är viktigt att frågan om representation lyfts.

– Jag tycker att det är en viktig och nödvändig diskussion om vilka som får äran att sommarprata och hur processen att välja ut dessa ser ut. Det vore illa om de som väljer ut vilka som ska få sommarprata inte tänkte på representation.

Bibi Rödöö besvarar kritiken med att det är omöjligt att tillgodose alla intressen. Det viktiga, menar hon, är att de personer som tackar ja till att sommarprata har något att berätta som är intressant för andra människor.

Mest utsatta för kritik är dock sommarvärdarna själva. För samtidigt som de grattas av vänner och bekanta, recenseras de, på gott och ont, i medier

– Jag blev recenserad av Kristian Lundberg som jag ser upp till och han tyckte att jag var rätt störig. Det är så tråkigt att bli recenserad på sin person. Jag tycker synd om sommarpratarna som just får den där recensionen kastad i ansiktet på sitt livs historia samma dag eller dagen därpå, det är ganska hårt. Man har den historian man har, säger Lotta Lundgren.

Enligt Bibi Rödöö, som i år varit ”Sommar i P1”:s programchef i 18 år, har de flesta sommarvärdar nervositeten gemensam. Det är en sak att vara med i medier, en helt annan att sommarprata i P1.

– De flesta blir väldigt nervösa inför uppdraget. Det är en mycket stor scen och de bedöms som personer, de kan inte gömma sig bakom sin roll som ärkebiskop, sportstjärna eller skådespelare. De går ofta in i en omvälvande process och berättar ärligt om sina liv och sina tankar och är väldigt skyddslösa då. De blir bedömda för vad de säger, för vad de inte säger, för vad de spelar för musik och vad de inte spelar för musik. Det går inte att säga jag hade en jättedålig regissör och journalisten vinklade allt fel.