FLYKTEN FRÅN FOKUS

SvD Kultur, söndag 29 maj 2016:
När Fokus fyllde tio år i höstas var tidningen en oväntad framgångssaga. Ett halvår senare har halva redaktionen sagt upp sig och chefredaktören beklagar att han tog jobbet. Vad var det som hände?

Augusti 2015.

Solen brottade sig in genom fönstret och lyste upp det av kontorsstolarna urgröpta parkettgolvet tre trappor upp på Wallingatan 12.

Johan Hakelius stod med ägaren Viveca ”Vicky” Ax:son Johnson bredvid sig och Fokusredaktionen framför sig. I vadhöjd sprang Morris, i enlighet med husses anglomani en terrier av brittisk börd, runt bland byxbenen.

De hade alla väntat på, och bävat inför, den här dagen. Den lilla tidskriften hade på tio år etablerat sig som en av landets mest ansedda titlar och dess sätt att skildra makten – långa, berättande reportage i så kallad new journalism-stil – hade bildat skola. Fokus var en viktig röst i svensk politik och ekonomi. Dess egen ekonomi var däremot på efterkälke sedan start, och det bekymrade redaktionen lika mycket som det bekymrade ägarna. Olyckskorparna viskade ständigt att tidningen var dödsdömd.

I maj hade chefredaktören Martin Ahlqvist aviserat sin avgång med några standardfraser om att ”någon annan måste leda” för att tidningen ska kunna ta ”nästa steg”. I journalistkretsar skvallrades det om att styrelsen tyckte att Fokus blivit tråkig och letade efter en chef som vågade sticka ut hakan.

Hacke, ett smeknamn han inte var ensam om i släkten Hakelius, iakttog redaktionen. Den iakttog honom. Alla väntade på att han skulle säga någonting.

– Jag tycker att ni är lite mesiga. Ni skriver så elevrådsduktigt och er hemsida ser ut som från 1995, sade han.

Senare skulle det visa sig att valet av Johan Hakelius som ny chefredaktör hade fått Fokus styrelseordförande Henrik Frenkel att avgå i protest.

När nyheten om tillsättningen nådde sociala medier delades tyckarna i två läger. Hakelius misstänkliggjordes av sina motståndare och applåderades av sina meningsfränder. Båda tycktes utgå från att den tillträdande redaktören avsåg politisera tidningen. Inför sina blivande medarbetare försäkrade han att så inte var fallet.

Ur Fokusredaktionens perspektiv framstod han trots allt som en karismatisk sort: snobbig men sympatisk. Hakelius var född provokatör och verksam som frilansande högerskribent, men påtalade inte sällan sitt politiska oberoende genom att deklarera att han ”inte ens röstar”.

Stämningen var uppsluppen när de, redaktionen med Hacke i hälen, gemensamt begav sig mot takterrassen på hotellet på andra sidan LO-borgen. Det var dessutom ad:n Ebba Bondes födelsedag. Bonde hade spelat en stor roll för Fokus, inte bara som formgivare, utan också för att hon utvecklat tidningen från ett politiskt fanzine för de redan invigda till ett nyhetsmagasin för en bredare läsekrets.

Solen sänkte sig sakta över Clarion Sign men var tillräckligt stark för att blända Johan Hakelius, som tog fram solglasögonen ur den ljusa linnekavajens ytterficka. Hacke, ingen vågade kalla honom så i hans närvaro, gjorde intryck med sin excentricitet och intellektuella framtoning. Han blev ”Johan” med redaktionen.

Detta gjorde reportern Johan Anderberg modstulen, för att inte säga förbannad. Det hade inte tagit mer än ett par timmar innan hans kollegor degraderat honom till ”Johan A”. Han sköljde ner oförrätten med ett glas dagens – vitt vin och Sprite – medan hans namne förtäljde en anekdot om gången då en, tydligen legendarisk, redaktör på tidskriften The Spectator somnade med ett glas vin på magen.

De båda Johanarna skulle dock, medan den tidiga kvällsvinden svepte in över hotelltaket, förenas i intresset för Londons borgmästare Boris Johnson.

Det var ju just i den politiska nördigheten som Fokus hade fötts mer än tio år tidigare.

Våren 2005.

De första skisserna gjordes på en dator på Riksbanken. Framför skärmen satt Martin Ådahl, trots sin ungdom en virrig professortyp, och mejslade ut omslag till ”en svensk Newsweek”. Ådahl hade rekryterats till Riksbanken från Finanstidningen, där han börjat som ekonomireporter nitton år gammal. Nu hade han spring i benen igen, och lockades av ett utrymme som ingen lyckats erövra: det för ett svenskt nyhetsmagasin av internationell klass.

Att starta ett nyhetsmagasin i Sverige ansågs – med tanke på den blygsamma målgrupp man antog att ett sådant skulle locka – som ett hopplöst projekt. Ådahl var å andra sidan inte typen som avskräcktes av sådant som ansågs omöjligt. Titeln knyckte han från den insomnande tidningen Focus som Centerpartiet, där han själv var aktiv, givit ut. Nu behövde han en parhäst som var lika riskbenägen som honom själv.

Karin Pettersson, tidigare kollega på Finanstidningen och politiskt sakkunnig på Finansdepartementet, gick med på att ses.

Idén Martin Ådahl presenterade för Pettersson var slående lik en hon själv burit på: ett oberoende nyhetsmagasin som förklarade samband på djupet. De ansåg båda att mycket i dagstidningarnas bevakning byggde på förenklingar och politikerförakt. Det fanns bara två problem med att just de två skulle starta detta magasin. De hade politiska kopplingar och saknade pengar.

De vände sig till Martin Ahlquist, som var vad man kunde kalla en ”riktig” journalist: politiskt obunden och fortfarande verksam. Också Ahlquist hade ett förflutet på Finanstidningen men arbetade nu som ekonomireporter på Ekot. Han satt på både kunskap om och kontakter i näringslivet.

När Martin Ådahl ringde och frågade efter en finansiär erinrade sig Ahlquist ett möte något år tidigare i närheten av Stureplan. I samband med en intervju om generationsskiftet i Stenbeckssfären hade han träffat finansmannen Johan Björkman. Cigarillröken hade legat som en Lützendimma över dennes kontor.

– Har du något emot att jag röker? hade Björkman frågat utan att invänta svar.

– Det tänker jag förresten göra ändå. Ni ynglingar borde avstå men jag har jävligt svårt för vuxenuppfostran.

– Jag kan bara komma på Johan Björkman, sade Martin Ahlquist.

– Men det är ju han i insiderhärvan som Ekobrottsmyndigheten utreder? svarade Ådahl.

– Jag vet, men jag vet ingen annan som är tillräckligt galen.

Björkman hade ett år tidigare – strax efter att tidningen Affärsvärlden korat honom till årets mäktigaste person i det svenska näringslivet – gripits misstänkt för ekobrott. Sedan dess hade han blivit av med en rad uppdrag och dragit sig undan i Warwickshire, England.

Men Johan Björkman var också något så ovanligt som en intellektuell finansman. Han var excentrisk på rätt sätt. Till fest klädde han sig i iögonfallande sidenbrokadvästar. Till vardags åkte han runt i sin dotters övningskörningsbil med skylten kvar, av den enkla anledningen att det höll medtrafikanterna på behagligt avstånd. Dessutom hade Björkman ett intresse för journalistik – en gång i tiden hade han varit chefredaktör för Veckans affärer.

Det dröjde inte länge innan Karin Pettersson och Martin Ådahl var inbjudna till hans hästgård. Björkman hade egentligen redan tackat nej till att investera, men välkomnade dem ändå till Warwickshire. Martin Ahlquist ville inte följa med, han hade för avsikt att fortsätta arbeta på Ekot. Karin Pettersson, som var svår att inte låta sig övertalas av, provade med ett praktiskt argument:

– Ådahl har inget körkort och jag är en trafikfara. Om vi dör så vet du att du fick frågan.

Någon vecka senare satt trion i en hyrbil på väg från Stansteds flygplats. Vänstertrafiken gjorde Martin Ahlquist nervös men det böljande landskapet som så småningom uppenbarade sig inverkade lugnande. Snart hörde han sig själv nynna på ledmotivet till ”Morden i Midsomer”, och medpassagerarna, som han bett hålla käft, fick åter ta till orda. De närmade sig Björkmans hästgård.

En automatisk grind öppnade sig framför huset, en grind som var bekostad av Aftonbladet. Tidningen hade tvingats betala finansmannen sedan ett reporterteam kört in i den gamla grinden när det bevakade insideraffären.

Björkman var stukad av skriverierna men vid gott mod när han tog emot dem:

– Ska vi ta oss till puben?

Sällskapet högg in i maten som enligt godsherren var ”reliably awful”. Ådahl pitchade nyhetsmagasinet för full maskin. Siffrorna var överoptimistiska och researchen överambitiös – till exempel fanns en särskild sorts grålera som lämpade sig väl för bestrykning av tidningspapper – men efteråt kände trion att det gått vägen.

När hybilen körde ut från gården pustade de ut. Ahlquist, nu mer bekväm vid ratten, vände sig om för att vinka till Björkman.

Helvete, grinden!

Med en hårsmån undkom bilen en generande krasch.

Sommaren 2015.

Han sade det egentligen halvt på skämt.

Johan Hakelius hade länge varit en del av kretsen kring Fokus ägare Vicky Ax:son Johnson. Valborg och midsommar brukade han alltid tillbringa på fest ”hos Vicky”. Att hon ringde honom för att be om råd i rekryteringen av chefredaktör var därför ingenting konstigt.

De hade ett långt samtal om vad som skulle krävas av en ny chef.

– Har du något namn? frågade hon sedan.

Att hans eget fanns på listan sade hon ingenting om.

Hakelius tänkte efter.

Även Johan Björkman hade förr varit en regelbunden gäst på Vickys bjudningar. Han var hennes mentor. Hakelius mindes särskilt en fest där han själv hade kostat på sig en rödblårandig kavaj från Duffer of St George.

– Vilken snygg kavaj du har, finns den med djurgårdsränder också? frågade Johan Björkman.

– Ja, faktiskt, svarade Hakelius och skickade Björkman ett mejl med Londonadressen till ekiperingen där kavajen var köpt.

Liksom Johan Björkman brann Vicky Ax:son Johnson för journalistik. När hon nu ringde Hakelius hade dock även hennes tålamod med Fokus börjat tryta. På tio år hade tidningen förlorat mer än 100 miljoner kronor, vilket gjorde den till den i särklass dyraste privata investeringen i svensk journalistik.

– Jag är trött på att sondmata tidningen, hade hon sagt till styrelseordföranden och de andra ägarna.

Hon behövde hitta en chefredaktör som kunde vända Fokus från förlust till vinst. Styrelsen gjorde en lista med uppemot 20 namn. Förstahandsvalet Mats Edman – Dagens Samhälles publisher, som senare skulle lämna sitt jobb efter att personalen väckt en misstroendeförklaring mot honom – tackade nej. De personer som kom på tal i styrelsen kom efterhand alltmer att skilja sig från det digitala ess som man efterlyst i annonsen.

Johan Hakelius scannade sitt inre efter någon som kunde leva upp till den kravprofil som han själv just diskuterat med ägaren. Sedan sade han:

– Ni borde kanske välja mig?

Hösten 2015.

Fokusredaktionen knorrade lite när den förstod att Johan Hakelius inte skulle tillträda förrän vid årsskiftet. Först skulle han skriva klart en bok om Björn Rosengrens liv och politiska gärning. Detta förstärkte det vakuum tidningen redan befann sig i. Sedan chefredaktören Martin Ahlquist tagit föräldraledigt, och sedermera slutat, hade arbetsplatsen befunnit sig i vänteläge.

Dessutom sände beslutet signaler om att Hakelius inte satte Fokus i främsta rummet. Om det var något redaktionen var känslig för var det halvhjärtat engagemang. Några hade beklagat sig över att den avgående chefredaktören verkade mer upptagen av att stärka sitt eget varumärke än Fokus, genom sina diverse prestigefulla sidouppdrag. Ahlquist hade varit tidningen trogen sedan starten och var som en pappa för redaktionen, men de senaste tre åren hade den i praktiken styrts av redaktionschefen Anna Körnung, nyhetschefen Anna Ritter och ekonomiredaktören Anders Billing. Anna Körnung sade dessutom upp sig ganska direkt efter att Hakelius rekryterats.

Det långsiktiga arbetet hade åsidosatts. Det hade talats om förändring men någon sådan hade inte ägt rum. Vid ett tillfälle hade tidningskonsulten Morten Postrup kallats in och ställt frågan:

– Om Fokus var ett djur, vilket djur skulle den vara då?

Någon inflikade ”katt”, med hänsyftning på tidningens nio liv, men de församlade enades, vilket var ovanligt, till slut om att Fokus var en uggla. Intelligent, eftertänksam och lite torr.

Det hade inte blivit några fler workshops.

Utöver det publicistiska stod tidningen inför ytterligare två utmaningar: att komma i kapp digitalt och att bli lönsam. Ägarna var både tålmodiga och kapitalstarka, men de röda siffrorna inverkade negativt på självbilden. Fokus fick ofta kredd för sitt innehåll men redaktionen kunde inte betrakta tidningen som en succé innan den var självförsörjande.

Nu behövdes en redaktör som var redo att kavla upp ärmarna och börja arbeta.

Hakelius löste dilemmat genom att rekrytera en sidekick som kunde smygstarta medan han slutförde sin bok. Han vände sig till en gammal Aftonbladet-kollega som han gått i samma gymnasium som en gång i tiden.

Under Jan Huss tid som nattchef på Aftonbladet hade vissa av hans kollegor hälsat på honom med frasen ”Huss, fem plus?”. På samma tidning hade han, på uppdrag av Hakelius som var tillträdande debattredaktör, ritat en ”radikalfeministisk klippdocka”, med bland annat urklippbar ”generande hårväxt”, som väckte stor uppståndelse. Senare hade Huss gjort chefskarriär i Talentumkoncernen, varifrån han så småningom blivit utköpt. Nu klev han in på redaktionen som Fokus nya redaktionschef och inledde vad som skulle bli ett minnesvärt möte.

Redaktionen var samlad. Morris lekte med Helga, dotter till politikreportern Maggie Strömberg och politikredaktören Torbjörn Nilsson.

Huss berättade för sina nya kollegor att han alltid haft svårt att komma in i Fokus texter och att han egentligen aldrig riktigt läst tidningen. Torbjörn Nilsson frågade om det inte fanns något Huss gillade med Fokus. När han inte fick något svar frågade han i stället vilka andra tidningar den nya redaktionschefen tyckte om.

– Jag läser inte så många tidningar, men jag gillar Men’s health. Ni ser ju att jag är en rätt spinkig person så det är inte så jag läser den inte som bruksanvisning, men jag gillar hur de gör tidningen, svarade Huss enligt flera på redaktionen.

Själv menar han i efterhand att han snarare tog upp tidningen som ett exempel på en redaktion som tar sin målgrupp på allvar.

Det tog, på kvällstidningsspråk, Huss i helvete.

I ett av de senaste numren fanns en artikel om Erdogan-utmanaren Selahattin Demirtas med rubriken ”Kennedy från Kurdistan”.

– Då undrar man ju: vem är Kurdistans Marilyn Monroe? fortsatte Huss.

Hakelius, som tyckte att tidningens bakre och mindre prestigefulla sidor – den så kallade bakvagnen – var i behov av ett ansiktslyft, fick en idé.

– Vi skulle kunna ha ett reportage om henne i bakvagnen.

Stämningen var dålig, på gränsen till outhärdlig. Ebba Bonde kunde ändå inte hålla tyst.

– Så männen ska vara i framvagnen och kvinnorna i bakvagnen? frågade hon.

– Lägg av, fräste Hakelius.

Nyhetschefen Anna Ritter sade upp sig veckan därpå. Några veckor senare följde Bonde efter.

Våren 2005.

Samtalet kom just som Martin Ådahl klev ur ett möte med TV4. Ådahl var den sortens idéspruta som sällan hängav sig åt en idé åt gången. Nu hade han pitchat in en tv-dokumentäridé samtidigt som han erbjudits en plats på Centerpartiets riksdagslista. Telefondisplayen påminde om ytterligare ett projekt.

– Jag har fått hjärnsläpp! Vi kör, tjöt Johan Björkman i luren.

För Ådahl var valet enkelt.

– När sätter vi i gång? Första numret om ett år?

– Nej, för fan. Ni ska komma ut redan efter sommaren.

Tidsplanen visade sig vara lika optimistisk som de siffror Ådahl presenterat på godset i Warwickshire, men arbetet satte igång enligt plan. Lars Grafström, rekryterades som vd och blev Fokus fjärde medgrundare.

Nu återstod det journalistiska fotarbetet. Det fanns en reporter framför andra som trion var intresserad av. Torbjörn Nilsson hade visat framfötterna som reportervikarie på Svenska Dagbladet och till och med erbjudits en tillsvidaretjänst på tidningen. Nu erbjöds han en halvtidstjänst med en spottstyver till lön på Fokus.

– Ge mig heltid och jag jobbar 150 procent, sade han till Ådahl.

Svenska Dagbladets dåvarande chefredaktör Lena K Samuelsson var så chockad över den unga reporterns beslut att tacka nej till tjänsten som webbreporter att hon kallade in honom på sitt rum och frågade om han menade allvar.

Fokus första nummer, som utkom den andra december 2005, blev formativt. Redaktionen ställdes inför samma problem som den skulle göra varje vecka: hur ska vi hantera att läsarna, när de får tidningen på fredagen, vet mer än vi gör när vi lämnar den till tryck på onsdagen?

Fokus behövde ge något mer än nyheter. Torbjörn Nilssons första artikel, som skrevs ihop med den nuvarande SvD-journalisten Therese Larsson, var ett inifrånreportage om UD:s konsulära avdelning med en tjänsteman i huvudrollen. Telefonintervjuerna gjorde Nilsson sittande på SvD:s annonsavdelning, och texten inleddes med inspiration från hans amerikanska idol Gay Talese:

”Hon har gjort det så många gånger förut. Det finns fortfarande dagar då hon går igenom första larmet om Estonia ord för ord. Hon är van att sova lätt och börja arbeta direkt.”

I en tid då få trodde på långläsning etablerade sig Fokus som det stora reportagets tidning. 2005 dominerade snarare vad man på redaktionen kallade ”Amelia Adamo-journalistiken”: korta texter med mycket grafik och faktarutor. Efterhand skulle de långa, litterära texterna bli stilbildande.

Redaktionen blickade mot internationella tidskrifter som Vanity Fair och The Economist. Men man saknade pengar att anlita stjärnskribenter. Grundarna efterlyste i stället unga och formbara talanger på journalistutbildningarnas anslagstavlor.

Fokus kom att bygga på och personifieras av eldsjälar. Entusiaster som arbetade mot det gemensamma målet att förändra den svenska journalistiken. Utifrån betraktades Fokuskollektivet ofta som en sekt.

Samtidigt kantades de första åren av konflikter i det triumvirat som styrde tidningen. Tre viljor skulle enas om ledartexten, tidningen och personalpolitiken.

Trion splittrades när Ådahl, hjärnan bakom tidningen, manövrerades ut. Pettersson och Ahlquist var överens om att han var genialisk men tyckte inte att det fanns utrymme för ett geni som inte alltid respekterade lämningstider och omfamnade samarbete. Ådahl startade i stället tankesmedjan Fores.

När också Pettersson så småningom lämnade – hon blev kommunikationschef för Socialdemokraterna, därefter chef för Aftonbladets ledarredaktion – gjorde det Torbjörn Nilsson rasande. Man kunde bara inte lämna på det sättet. Enligt den småföretagarmentalitet han vuxit upp med var det närmast omoraliskt att lämna skutan innan den flöt – och Fokus gick fortfarande med förlust.

 På de flesta redaktioner är det ovanligt att reportrar tar ansvar för bokslutet, men Fokus var en annorlunda arbetsplats.

På de flesta redaktioner är det ovanligt att reportrar tar ansvar för bokslutet, men Fokus var en annorlunda arbetsplats. Reportrarna letade billiga Almedalsbiljetter och vandrarhemsövernattningar och tackade nej till jobberbjudanden med tiotusen kronor högre lön hos konkurrenterna.

Fokus var en familj och med det följde förpliktelser. Även om familjemedlemmarna sällan tyckte lika skulle familjen hålla ihop utåt. Av den uppfattningen var i varje fall Torbjörn. Om Martin Ahlquist var redaktionens pappa så var Torbjörn Nilsson dess storebror.

Efter att ha kollat sitt Twitterflöde vände sig storebror en dag till redaktionens bångstyriga lillebror Johan Anderberg.

– Johan, det vore bra om du kunde byta namn till @FokusJohan på Twitter.

– Vår föräldrageneration gick runt med kommunistpins på jeansjackorna. Jag tycker inte vi ska bli som den, svarade lillebror.

För Johan Anderberg hade lojalitet inte mycket med etiketter att göra. Ändå skulle det senare bli han som valde att stanna kvar på tidningen när hans kollegor sade upp sig en efter en.

Maj 2016.

Johan Hakelius gick med tunga steg mot Wallingatan 12. Hur blev det så här? Han hade ju haft så stora planer för tidningen. Mest av allt ville han tillföra ”lite rufs i håret”. Fokus tog sig själv på för stort allvar och bestod av en alltför homogen grupp unga medarbetare.

Unga skribenter saknade humor och begränsades av karriärrelaterade hänsynstaganden, ansåg Hakelius. Han hade löst problemet genom att rekrytera äldre förmågor som lagt större delen av karriären bakom sig. Förutom att de var roligare så ingick de seniora skribenterna sällan i några kotterier.

Att några medarbetare skulle lämna hade han räknat med – och hade inte heller särskilt mycket emot det. Men avhoppen hade blivit fler än väntat. Det hade börjat med Körnung, Bonde och Ritter. Sedan hade Maggie Strömberg fått ett jobb på Ekot, reportern Claes Lönegård gick till SvD och art directorn Susanne Claesson skulle börja på magasinet Finansliv. Till och med Torbjörn Nilsson hade låtit sig rekryteras av Expressen.

Redaktionen hade varit bestört redan efter det första mötet med Jan Huss. Och ännu värre blev det när redaktionschefen kallade till utvecklingssamtal under hösten. Under ett av dessa hade han diskuterat möjligheten att ha Lena PH på omslaget. Förmodligen mest för att provocera, antog medarbetaren. Hakelius hade fått avbryta bokskrivandet och kalla till krismöte redan innan han tillträtt.

Det var ingen lysande start.

Innan Vicky Ax:son Johnson ringde honom hade han funderat på att flytta till Skåne och skriva på en ny bok. Speciellt intresserad var han av livet i Manhattans övre societet mellan inbördeskrigets slut och första världskriget.

Nu stod han här, på det nötta trägolvet tre trappor upp på en bakgata till LO-borgen, med personalansvar och stympad skrivtid. Han måste omgående rekrytera en halv tidningsredaktion.

– Så blir det när man är dum nog att tacka ja till ett jobb, sade han rakt ut till den som frågade om saken.

Till viss del var det ju på grund av Johan Björkman han hade tackat ja. Björkman hade älskat den förbannade tidningen.

Nio år hade gått sedan finansmannen hittades död på garageuppfarten till Fiskarstugan, hans svenska bostad i Almarestäket nordväst om Stockholm. Björkman avled i en hjärtinfarkt, ovetandes om att insidermisstankarna mot honom var på väg avskrivas, att han snart skulle få upprättelse. Hacke saknade honom fortfarande.

Han mindes begravningen i Hedvig Eleonora kyrka, då en provdocka hade stått uppställd bredvid kistan. Den var klädd i en djurgårdsrandig kavaj.