”Jag bara väntar på att saker ska gå åt skogen”

SvD Kultur, 11 juni 2016:
Clara Henry hatar att vara en förebild. Som Nordens största videobloggare har hon ändå folkbildat en generation 90-talister. ”Om jag inte hjärntvättar dem till att bli feminister vet jag inte vem som kommer att göra det.”
Clara Henry mejlar ombord på tåget från Göteborg: ”Går det att flytta intervjun till typ 17?”

Hon är på väg hem från Håkan Hellströms Ullevi-spelning – ”en fyra”, bra men betydligt sämre än den 2014 – och måste hämta en kattunge på Timmermansgatan.

Klockan 17 på nationaldagen öppnar hon dörren med Bob i hasorna. Den halvkilot tunga perserkatten är redan hemmastadd i tvåan på Södermalm. Kattlådan står i Clara Henrys före detta skogarderob, från soffbordet hänger en hemmagjord leksak.

Bob hoppar upp på bordet och slickar på en kaktus.

– Nej, inte den! ropar hon och tar ett grepp om kattens mage.

Clara Henry är ledig några dagar och ska tillbringa dem med sin nya sambo. Den 13 juni börjar arbetet på P3, där hon varje vardag under sommaren ska leda ”Clara Henry i P3”. Ett livesänt program med gäster och ”nördiga teman”.

– Det är perfekt att kunna kötta på en sommar och leva på reklamintäkter under hösten, säger hon.

Reklamintäkterna kommer från den egna Youtube-kanalen, som har över 57 miljoner visningar, närmare 400 000 prenumeranter och som gör henne till Nordens ännu största videobloggare.

Om Lena Dunham beskrivs som sin generations globala röst, är Clara Henry ett slags nordisk motsvarighet. Någon som med komiskt tilltal utmanar normer och bryter tabun.

Humorn finns i blodet. I hemmet i Gökskulla, ett villaområde i Landvetter, skämtades det ”konstant”.

2011 – i tvåan på ”Ingrid”, Ingrid Segerstedts gymnasium, en FN-certifierad skola i Göteborgs innerstad – slog hon igenom med ett Youtube-klipp om Apotek-Arnes (Apotekarnes) julmust. Sedan dess har hon lagt upp ett inslag varje vecka. 2013 gjorde hon ett om mens.

– Alla manliga ståuppkomiker pratar om sperma hela tiden. Jag är så jävla trött på att höra om deras stånd. Men så fort det är en tjej som snackar om mens blir man tjejen som snackar om mens. Då är man lite äcklig.

Mensinslaget blev en viral succé. Senare samma år ägnade Liv Strömquist sitt sommarprat åt samma tema. I dag råder en populärkulturell menshajp: teateruppsättningar, poddar, böcker. Clara Henrys debutbok ”Ja, jag har mens, hurså?”(Forum: 2015) används som undervisningsmaterial i skolor. Linda Skugge skrev i GP att hon ”älskar Clara Henry” efter att ha läst den. Men författaren hade fruktat att boken skulle ”totalratas” av alla utom fansen.

– Du vet det klassiska. Här är en ung tjej till som tror att hon är något.

Man får inte tro det?

– Nej, det får man aldrig tro. Det är väl jantelagen i kombination med att man är väldigt ung och tjej och utöver detta jävligt framgångsrik. Det är många som älskar det och det är många som inte klarar av det. Folk blir bittra och gillar att vädra det. Alla vill ju bli älskade. När folk säger att de hatar mig undrar jag innerst inne vad jag gjort för fel. Vad kan jag göra för att ni ska älska mig?

Clara Henry tycker ändå att hon klarat sig väl jämfört med kollegor i branschen.

Hon pratar fort och kärnfullt. Korta meningar, tydliga statements:

– Jag är vit. Jag pratar med en skön göteborgsdialekt. Jag kan räknas som smal och snygg. Alltså, det är så mycket som jag inte kan göra något åt men som jag bara uppfyller och därför slipper jag mycket skit.

Är det något hon kan påverka så är det vilka budskap hon förmedlar.

– Jag tänker jättemycket på vad jag säger. Jag gör en video om att jag blivit drogad och säger ”håll koll på era händer och lägg inte skit i andras drinkar”, inte ”håll koll på era drinkar”. När jag tuggar på en hemmagjord tampong med lingonsylt och sedan klipper det så tar jag inte med delen där jag säger att det är äckligt, för det befäster en stämpel som redan finns. Jag skulle aldrig klippa med att ”jag ser ut som skit i dag” för jag vill inte att folk ska prata så om sig själva.

Så du känner ett ansvar att vara en bra förebild?

– Jag hatar att vara en förebild. Men jag har snart 400 000 följare och om jag inte hjärntvättar dem till att bli feminister vet jag inte vem som kommer att göra det.

Clara Henry har ofrivilligt blivit de ungas feministiska folkbildare. De traditionella mediehusen lade tidigt märke till henne. Våren 2014 ledde hon, 19 år gammal, Melodifestivalens eftersnack. Året därpå sommarpratade hon i P1. I dag är hon en typisk entreprenör som ofta initierar egna projekt. Sin lägenhet har hon köpt för reklamintäkterna från Youtube. Framgången var svår att föreställa sig i tonåren.

För egen del trodde hon att karriären var körd redan som 12-åring. På tv:n sjöng schlagerundret Amy Diamond. Hemma i soffan i Gökskulla satt Clara Henry och kollade på.

– Hon var tolv när hon slog igenom, så när jag var tolv kände jag bara: ”Jaha. Nu då? Vad ska jag göra nu?”. Man bara vill bli något.

Drömmen om ett publikt självförverkligande tycks förena stora delar av den 90-talistgeneration som Clara Henry ger röst åt. I hennes mellanstadieklass sökte eleverna till barnprogram och sångtävlingar och drömde om kändisskap.

På ytan framstår drömmen nära. På nätet kan vem som helst i teorin bli vad som helst när som helst. Karriärplanerna – och med dem pressen att lyckas – kliver ner i åldrarna.

– Jag har inte tänkt aktivt på det men det låter ju superlogiskt med tanke på att nu finns det ju många fler möjligheter att slå igenom – men risken att bli en ”one hit wonder” är mycket större när det kommer så mycket nytt hela tiden.

Har du funderat över att folk tänker likadant om dig nu som du tänkte om Amy Diamond då?

– Nej, den tanken har inte slagit mig. Jag känner ofta ”Jag är så jävla gammal, vad gör jag med mitt liv? Varför har jag inte kommit längre?” Och sen känner jag ”okej, chilla lite” och då kan jag tänka: ”Jag var 19 när jag gjorde Melodifestivalen, jag var 21 när jag sommarpratade”. Det är något jag tror att jag kommer tänka på när jag är 30 år. Tänk om jag är utdöd då? Vilken prestationsångest!

Tänker du att du kommer vara det?

– Jag kan tänka mig att jag kommer vara det, jag tror inte att jag kommer hålla så länge. Jag går bara och väntar på att saker ska börja gå åt skogen.