Minnesord Jeanette Bonnier

SvD Näringsliv, 18 april 2016:
Bonniers största ägare har gått bort. Jeanette Bonnier blev 82 år gammal. Vilket slags företag blir mediejätten utan sin matriark? 

Jeanette Bonnier var känd som en medievärldens matriark. I lördags avled hon, 82 år gammal. Jag minns när jag intervjuade henne till radion för något år sedan.

Hon var ensam högst upp i Bonnierskrapan. Torsgatan låg ödslig i snöslasket arton våningar ner, resten av familjen var ute och julshoppade.

Om ordet ”pondus” var en person så hette hon Jeanette.

I hissen förberedde jag mig på att hon skulle visa mig min plats, men Jeanette Bonnier förvånade. Hon kändes inte uppblåst på det sätt som många i liknande positioner ofta gör. Snarare verkade hon äkta och uppmärksam. Serverade kaffe, ursäktade sig när hon kom på sig själv med att avbryta.

Hon var engagerad i familjefirman men talade om den med distans. Kunde kasta sig bakåt i ett skratt, eller skrocka över frågor hon hört förr. Befriande för den som är van att lyssna till inövat chefslingo. Jeanette Bonnier sa som hon tyckte. Punkt.

Många betraktade henne som en tidningarnas beskyddare och garant. Medan familjens andra makthavare brukar sägas värna litteraturen, värnade Jeanette Bonnier journalistiken.

Jag frågade vad hon tyckte om att Bonnier och andra ägnar sig åt så mycket annat än traditionella medier. Svaret klargjorde att hon, även om hon var en idealist, knappast var naiv:

”Jag tycker att du ser det på fel sätt”, rättade hon. ”Blocket har inte minimerat Aftonbladet som medieprodukt. Man måste utveckla sig inom sin bransch. Mediebranschen har med information att göra och om du då ger information om försäkringar eller hjälper till med lån och banker – vad du nu hittar på – så tycker inte jag att det betyder att vi har gett upp media.”

Jeanette Bonnier var god för runt 3 miljarder kronor. Arvet ska förvaltas av en stiftelse och avkastningen gå till förföljda journalister, konstnärer och Bonniers konsthall. Mätt i dagens penningvärde är tillgångarna nästan dubbelt så stora som de Alfred Nobel testamenterade 1895.

Rösträtten verkar stanna inom familjen. Med sina 10 procent av bolaget var Jeanette Bonnier koncernens största ägare. Men hennes inflytande sträckte sig, som styrelseordföranden Carl-Johan Bonnier skrev i söndags, längre än de aktier hon representerade. I många frågor var hennes ord lag.

”Så länge jag är med så händer det inte”, kunde hon säga i intervjuer. Till mig sa hon just så när jag frågade om hon ansåg att Bonnier kunde börsnoteras. För Jeanette Bonnier var det viktigt med ägare av “kött och blod”, med en personlig relation till produkten.

“Det är kanske oerhört gammaldags att tänka som jag gör, men jag tror att det finns något positivt med att man ser vem ägaren är”, sade hon (reportaget handlade om medieägare och sändes i SR:s Medierna).

Frågan är vilket slags företag Bonnier blir utan sin matriark. Koncernen kommer knappast omstöpas vid nästa styrelsemöte, men vad händer över tid?

Som både Thomas Mattsson och Peter Wolodarski framhållit fanns Jeanette Bonniers hjärta hos Expressen. Hennes egen far startade den under andra världskriget. Med Jeanette Bonnier i styrelsen har Expressen haft generösa tyglar; på senare tid storsatsat digitalt och sjösatt en aggressiv tv-expansion.

Satsningen är viktig men en av Expressens dyraste någonsin. Det lär dröja länge innan investeringen genererar avkastning. Om de andra ägarna är lika tålmodiga som Jeanette ansåg att man måste vara, kommer tiden att utvisa.

Bonnier har förlorat en engagerad medieägare med stort formellt och informellt inflytande. Journalistiken har förlorat en beskyddare.

Jeanette Bonnier arbetade själv som journalist ett tag, först på Expressen, sedan på bland annat Bildjournalen. För att ha skolats in i tidningsvärlden under det glada 50-talet var hon ovanligt optimistisk om dess framtid.

”Vi är i barndomen av den här tekniken faktiskt”, sa hon och trodde att branschen skulle ”hitta formen” så småningom.

Det var som om åren skänkt henne ett fågelperspektiv på tillvaron.