Intervju: Alice Bah Kuhnke

SvD Näringsliv, 19 februari 2016:
Det har gått 16 månader sedan Alice Bah Kuhnke blev kultur- och demokratiminister. SvD:s Malin Ekman träffar ett av regeringens mest spontana statsråd som är kluven till nuvarande medieklimat där innehållet på nätet bekymrar.

Ministern började dagen hos tandläkaren. En provisorisk plastbit ämnad för en veckas bruk har suttit kvar i tre månader.

Alice Bah Kuhnke, som enligt sin pressekreterares uppskattning jobbar runt 11 timmar om dagen, upprepar tandläkarens reaktion:

– Bättre sent än aldrig.

Ett par timmar senare tar hon emot på sitt rum och låtsas bestört över att fotograf Magnus Hjalmarsson Neideman ställt in.

– Kommer han inte? Jag som sminkat mig i en timma.

Hon visar runt i arbetsrummet på Drottninggatan 16 och redogör för sin makeover av det: svenska möbler, pasteller, handplockad konst ur statens arkiv. Rummet luktar distinkt av ett doftljus som ministern placerat på soffbordet.

– Jag blir glad varje gång jag kommer hit och tänder det, tillstår hon.

Kritikerna betraktar lättsamheten som en svaghet. Men den är effektiv för att avväpna omgivningen och minska avståndet till den. Sveriges kultur- och demokratiminister är spontan, men inte aningslös.

Om företrädaren Lena Adelsohn Liljeroth ibland ansågs kulturkonservativ, så framstår Alice Bah Kuhnke som mer av en kulturaktivist. Hon pratar om behovet av ”lokaler där man kan repa med sitt band” och om bokbussen i barndomens Horda i Småland – den som alltid körde henne hem efter stängning – som ”livsavgörande”. I första hand ser hon sig som en yttrandefrihetsförkämpe.

– Min främsta uppgift som kulturminister är ju att försvara den fria konsten och att se till så att den når så många som möjligt. När vi går till val 2018 kommer man att se att just de två sakerna har jag gjort: främjat den fria konsten och skapat mer kultur för fler.

I intervjuer upprepar hon principen ”konst som inte är fri är meningslös”. Under vintern har det stormat kring Kulturhuset. Konstchefen Marianne Lindberg de Geer lämnade i protest efter att vd Benny Fredriksson inte lät utställningstiteln ”Negerkungens återkomst” synas utåt. Alice Bah Kuhnke vägrar att uttala sig explicit om händelsen, men repeterar principen:

– Alltså, alla ingrepp och försök att använda sig av konsten för att främja en viss moralisk eller ideologisk riktning strider mot den konstnärliga friheten. Det är en paradox. Så mitt svar på den frågan i den här debatten är att fri konst är a och o. Konst som inte är fri är meningslös.

Ett förhållningssätt som hon tycker att många politiker och offentliga företrädare har svårt att leva efter.

– Tyvärr har jag under min tid som kultur- och demokratiminister vid flertalet tillfällen haft möten där man inte förstår skillnaden på konst som är fri och konst som inte är det. Det både provocerar och gör mig ledsen när ansvariga politiker inte i tillräcklig utsträckning försvarar till exempel offentliga verk som väcker ilska. Det är diskussioner som jag för med regionala och kommunala politiker. Att konst väcker känslor är föga anmärkningsvärt, men att offentliga företrädare inskränker i konstnärers verk är däremot upprörande.

Alice Bah Kuhnke pratar helst om kultur i abstrakta termer. Politiskt är hon relativt okontroversiell; det mesta hon inskärper råder ingen stor oenighet kring. Potentiellt känsliga frågor, som de om public service finansiering och riktlinjer, avvärjer hon med motiveringen att hon vill undvika ”Polen-stigen”. Ett statsråd ska inte tycka och tänka högt, enligt ministern.

– Jag tycker och tänker väldigt många saker tyst om public service. Annars blir det ju implicita hot gentemot chefer och ledningar. Om jag redan nu, ett–två år in på ett nytt sändningstillstånd, i offentligheten börjar säga ”de ska nog inte göra sådär, de ska nog inte finansieras på det där sättet”, då går vi på Polen-stigen. Den vägen tänker jag aldrig vandra!

Samtidigt kan man tycka att det är centrala frågor som man gärna vill höra kulturministerns uppfattning om.

– Men jag pratar ju väldigt gärna om yttrandefrihet och demokrati och vikten av public service och utmaningarna med plattformarna.

Flera kommersiella medieföretag har tagit initiativ till en egen ”public service-kommission”. Vad tycker du om initiativet?

– Bra. Jag tycker om all diskussion. Det är en fantastisk gåva att många aktörer ser allvaret i vad som nu sker på mediemarknaden för det är ett allvar som skakar människors möjligheter att tillgodogöra sig information och kritiskt tänkande. Så att ja, jag välkomnar initiativet och tar del av alla rapporter som tas fram.

Kultur- och demokratiministern är kluven till medieklimatet. Entusiastisk till teknikutvecklingen, men bekymrad över delar av innehållet på nätet.

– Jag önskar ju att det var mer av journalistik på dessa plattformar, mera kritiskt tänkande, granskande, källbekräftelse, allt det som är journalistikens grunder.

Den medieutredning som Alice Bah Kuhnke tillsatt har öppnat upp för ett kvalitetskrav där en oberoende nämnd kan avgöra om en aktör utifrån uppställda kriterier är berättigad till presstöd. Det är inte okontroversiellt i en bransch som ska fungera som en tredje statsmakt.

– Ja, det är ju oerhört känsligt. Jag är väldigt mån om att staten inte styr eller kvalitetssäkrar innehåll. Men det betyder inte att jag inte ser fram emot att se hur man argumenterar för eller emot om ett sådant förslag kommer. Men min ryggradsreflex är kritisk mot allt som har statlig inblandning, haha.

Var går gränsen för vad politiken kan göra?

– Det är bland det främsta jag kan göra som kulturminister, att tydliggöra vad staten inte ska styra. Det är den utvecklingen vi nu ser i Polen när regeringen ska tillsätta chefer. Det är extremt oroväckande.

Alice Bah Kuhnke återkommer ofta till utvecklingen i Polen, känner att hon vill göra något.

– Utifrån den plattform jag har måste jag kunna se mina barn och dig och alla i ögonen. Vad gjorde du då? Vad gjorde du när Polen gjorde detta och det påverkade hela unionen? För det här kan ju få en dominoeffekt. Jag känner ett ansvar gentemot vår union. Jag är ju demokrat, vi har gått in i en union. Detta är också min union. Vi är ett land men jag har en röst runt bordet precis som Tyskland.

Efter ett EU-sammanträde gick hon fram till Monika Gütters och Frankrikes Fleur Pellerin och bad om ett möte på tu man hand. Initiativet var okonventionellt i sammanhanget, men för Sveriges kultur- och demokratiminister kändes det självklart.

– Jag tror att det är smart att hänga på andra som är stora och som driver samma agendor. Det är en strategi jag haft genom livet.

Vad vill du säga till Polens nya regering?

– Nja, där är jag ju så diplomatisk nu att…

Demokratiministern ångrar sig.

– Nej, men självklart, och det har jag redan sagt, är det oroväckande. Nu får vi se hur de svarar upp gentemot kommissionens krav. Jag har många polska vänner och är i kontakt med människor i Polen som aktiverar sig.

Konkret har Alice Bah Kuhnke under sina sexton månader som statsråd drivit igenom en sänkning av reklamskatten i två steg, tillsatt en medieutredning och lagt fram en proposition om ett uppdaterat presstöd. I veckan gav hon medieutredningen förlängt med sex månader och meddelade samtidigt att det snart är fritt fram för medieföretag att ansöka om digitalt utvecklingsstöd; upp till 35 miljoner kronor kan totalt delas ut under året.

Det ökade utrymmet i kulturbudgeten har gått till bland annat på fri entré på statliga museer, kulturskolan för barn och svensk film.

Hur påverkar det låga stödet för regeringen din förmåga att driva igenom din politik?

– Det betyder att jag fortsatt måste vara väldigt strategisk och kunna argumentera varför vi ska fortsätta investera i kultur i den verklighet som vi nu har med människor som har flytt sitt land, med kommuner som inte klarar av sitt mottagande. Så vi är många statsråd som argumenterar för varför just våra områden måste finansieras.

Ideologiskt är det svårare att förstå var kultur- och demokratiministern står.

– Den gröna kultursynen utgår från människan, att människan har behov. Vi är kreativa varelser, många av oss tycker om att skapa, vi bygger samhällen runt om i hela världen.

Den tidigare chefskarriären – Alice Bah Kuhnke har genom åren haft tunga positioner på bland annat Skandia och ÅF – gör sig påmind; hon växlar mellan statsrådslingo och företagsjargong. Fortsätter:

– Det är en del i att bygga ett mer hållbart samhälle. Och när jag pratar hållbarhet, då pratar jag om sustainability.

På frågan om kulturen under hennes tid som statsråd bidragit till ett ”mer ekologiskt hållbart samhälle”, med hänvisning till hennes berömda debattinlägg i DN hösten 2014, ser hon oförstående ut.

– Eh, nej det skulle jag inte säga. Kulturen har ju ett egenvärde och kan inte överkonsumeras som till exempel en mobiltelefon eller produkter. Kultur kan ju inte missbrukas på det sättet att vi kan få för mycket av den.

I samma tidning berättade Alice Bah Kuhnke att Margot Wallström en gång förklarat för henne att kulturministerposten är regerings ”absolut värsta”.

– Men hon sa också att det är för att det är fantastiskt. Det finns ju inget annat statsråd som har egna sidor, eller det finns ju näringslivsbilagor men inte i den mängden.

Men vad menade hon, är kulturmänniskor mer krävande?

– Ja. Det ligger ju nästan i sakens natur. Min mardröm är en kultursektor som är nöjd. Det skulle vara ett hot mot demokratin, skulle jag säga.

När hon tillträdde som minister var kultursektorn inte särskilt nöjd. Men Alice Bah Kuhnke tog den massiva kritik hon mötte inledningsvis med jämnmod. Inte för att hon inte bryr sig, utan för att hennes inre kritiker alltid förekommer de utifrån:

– Jag har aldrig mött någon människa eller läst något om mig själv som har rannsakat mig djupare än jag gör dagligdags. Och det har jag gjort sedan jag var tre.

Hon menar det bokstavligen.

– Jag har alltid varit känd. Jag har alltid mött människor som vet vem jag är men som jag inte vet vilka de är. Från att jag var den lilla svarta flickan i byn i Horda. Så jag har byggt upp ett privat men också professionellt förhållningssätt till andra människors blickar och tyckande och tänkande. Det gör inte att jag alltid gjort de rätta valen genom livet, tvärtom, men det gör att jag i praktiken vet att skilja sak från person.

Kulturchefer och statsvetare betraktade ministerutnämningen som en skräll. Själv hade Alice Bah Kuhnke en plan redan när Miljöpartiet uppvaktade henne 2010. Att bli partimedlem redan då skulle hindra henne att skaffa de meriter som krävdes på vägen.

– Jag visste att jag en dag skulle representera mitt parti. Men jag hade inte blivit generaldirektör för en statlig myndighet om jag hade haft tydlig miljöpartisk profil. Och jag behövde ha lett en myndighet. Jag hade en väldigt tydlig plan på det sättet.

Är du en superstrateg?

– Ja, när det gäller att kanalisera mina goda sidor till att göra skillnad i Sverige och i världen, då tänker jag noga efter. Jag lallar inte på utan jag vet vad jag gör.

Samma morgon som intervjun äger rum kommer ett TT-telegram med dyster statistik: Miljöpartiets medlemstal har minskat med nästan en femtedel sedan valet. Partisekreteraren Anders Wallner slätar över det i ett uttalande. Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke är bekymrad – men kan inte låta bli att skoja.

– Det är en stor utmaning för mig som miljöpartist. Det är någonting som jag kommer att behöva och vill lägga mycket tid på. Det är en allvarlig och stor sak. Du vill sluta så i moll? Du bara ”där fick du!”. Haha!