Kapitalister ger journalistiken hopp

SvD Näringsliv, 12 september 2015:
Sven Hagströmer ger idealisterna inom journalistiken hopp. 

23 våningar upp i en ståtlig skykrapa på södra Manhattan låg en redaktion utöver det vanliga. Där arbetade ett trettiotal reportrar med grävande journalistik. Inredningen var som hämtad ur en möbelkatalog från 60-talet, men idéerna samtida. För notan stod ett amerikanskt bankmiljardärpar. Initiativet kom dock från en tidigare redaktör på Wall Street Journal. Hans idé var att producera den journalistik som den fria marknaden inte automatiskt erbjöd. Frivilliga bidrag skulle försörja de tunga gräven.

Jag besökte redaktionen hösten 2010. Då hade den redan funnits i tre år. 2015 finns Propublica, som den idealistiska grävfabriken heter, kvar med fler journalister i större lokaler något mer norrut i Soho. Den är inte heller ensam i sin nisch. De senaste åren har The Marshall Project etablerat sig som en rättsjournalistiksajt som livnär sig på donationer från stiftelser och privatpersoner.

I Sverige har exemplen ovan betraktats som utopiska experiment omöjliga att genomföra här. Det kom därför som en överraskning när frilansjournalisten Martin Schibbye med flera i våras startade Blank Spot Project, en medborgarfinansierad sajt för utrikesjournalistik.

Ännu mer överraskande var förra veckans nyhet att finansmannen Sven Hagströmer donerat 1,7 miljoner kronor till den. Donationen är inte startskottet på någon stor filantropisk våg med sikte på journalistiken, men bekräftar att något nytt hänt i det svenska medielandskapet.

Idealister inom journalistiken har blivit entreprenörer och hittat finansiärer. Det är på flera sätt remarkabelt. På journalisthögskolan satt de höga idealen i väggarna. Vi såg upp till journalistskråets stjärnor, de stora berättarna och granskarna, och ville bli som dem. Det verkade svårt, men inte helt omöjligt.

Men i verkligheten står de stora drömmarna mest i vägen och i den moderna nyhetsfabriken står idealisten lågt i kurs. Mediehusen letar inte efter sådana som vill producera journalistik utan efter sådana som kan förpacka den. Det senare blir allt viktigare i en tid med färre resurser och global konkurrens om användarna på nätet.

De som verkligen vill följa det som de tror på blir ofta frilansare. I mediehusens hierarkier står de långt ner och får vara glada för varje reportage någon köper in. Det klimatet föder knappast det självförtroende som behövs för att skapa något nytt. Det är därför ingen slump att förnyarna av “journalistiken” sällan är journalister. Ta Kristoffer Triumf, copywritern som blev poddpionjär och stjärnintervjuare i och med ”Värvet”. Eller för den delen hela poddgenren, som medievärldens mer lättsinniga profiler lagt beslag på.

Men någonting verkar ändå hålla på att hända. Ute i landet har flera journalister dragit igång egna nyhetssajter med den goda ambitionen att bevaka lokalsamhället. Och Blank Spot Project har uppbådat ett engagemang som nog överträffat förväntningarna.

Schibbyes kändisstatus måste ha bidragit men framgången beror på något mer. Intresset för den gedigna journalistiken bor inte bara i oss journalister, utan bevisligen även i kända kapitalister. Hagströmers donation – som fördelas på fem år – finansierar knappt en journalistlön om året, men symbolvärdet i den borde inte underskattas. För filantroper väger kvalitet tyngre än klick. För idealisterna inom journalistiken uppenbarar sig därför en liten chans.

Som affärsmodell kommer inte donationerna att slå igenom på bred front. Inte ens i USA där välgörenhetskulturen är utbredd har gåvorna till journalistiken kompenserat för mer än en tiondel av de tjänster som försvunnit de senaste åren. Självklart finns det också en baksida av den “non profit-finansierade” journalistiken: bidragen kan alltid strypas och intressekonflikter inte uteslutas. Men utvecklingen måste ändå anses vara positiv. De tidigare så cementerade hierarkierna i journalistvärlden håller på att luckras upp.

Plötsligt finns en, om än liten, marknad för journalistik utanför den etablerade. Frilansare och andra är inte längre hänvisade till mediehierarkins nedre botten. Vissa kapitalister tror så mycket på journalistiken att de inte donerar, utan investerar i nya satsningar. En av dem är riskkapitalisten Staffan Persson som investerat i Breakit, nyhetssajten om den svenska techscenen som två tidigare reportrar på Dagens Industri startade tidigare i år.

Ambitionsnivåerna varierar men de nya initiativen visar att det inte längre bara är de stora tidningarna och mediehusen som kan sätta avtryck. När jag besökte Propublica 2010 hade redaktionen just firat sitt första Pulitzerpris.