Recension: Klickokratin

Sydsvenskan, 23 september 2015:
”Inte så klickvänlig”. Recension av ”Klickokratin: mediekrisens första offer är sanningen”(Atlas, 2015). 

Det finns något tröttsamt med att läsa och skriva om mediekrisen. Eftersom krisen inte äger någon säker lösning är det som skribent svårt att komma fram till något. Ur förutsägbarheten växer tristessen. Ulrika Kärnborgs ”Klickokratin: mediekrisens första offer är sanningen” är enligt förlaget ”boken som sammanfattar journalistikens kris och sätter den i ett historiskt perspektiv”. Vi ska få veta om det vi vet.

Ändå överrumplas jag på rad åtta. Förbi sveper en beskrivning av Pia Rehnquist, Sydsvenskans chefredaktör. Två ord omöjliga att svälja i förbigående: ”skolflickspage” och ”postordermundering”. Ett intressant porträtt. Pagen brukar betraktas som ett slags powerfrisyr, buren och personifierad av matriarker som magasinsbossen Anna Wintour och tidigare av bankdirektören Annika Falkengren. Den helsvarta outfiten förknippas med stilsäkerhet. Här antyder attributen motsatsen: flickaktighet och intetsägande smak (som om detta har med saken att göra). Ett feministiskt snedsprång på första sidan.
Personporträtt måste få skava – även i en journalistisk reportagebok – men passagen avslöjar något om de 215 sidor som följer. Det finns en given uppdelning mellan bra och dåliga krafter, reportrar och chefer, vinnare och förlorare. Mediecheferna är de cyniska klickjägarna – mer upptagna av sitt nyvunna managementlingo än hederlig journalistik – och omnämns bara i förbifarten. Vilka är de? Vad drivs de av? Vad formade dem? Vi får inte veta.
Verkligt intressant hade boken blivit om Ulrika Kärnborg intervjuat fler personer i mediekrisens epicentrum. Några av hennes teser – som anas i svepande formuleringar och retoriska frågor – hade säkert kunnat underbyggas då.
Istället bygger ”Klickokratin” framför allt på intervjuer med personer i eller nära periferin: före detta tidningsägare och kulturredaktörer, konsulter, forskare, skribenter och författare. Det är ett smart knep att nå bortom makthavares så kallade ”corporate bullshit- manér” men fungerar inte ensamt. Analysen blir förutsägbar och ofta enkelspårig.
Tydligt blir det när Sverigekorrespondenten David Crouch intervjuas. Med brittiska referensramar analyserar han ubåtsjaktrapporteringen hösten 2014 och ser den som ett säkert bevis för att svensk press går statsapparatens ärende. Ulrika Kärnborg ger analysen fritt utrymme utan att reflektera över alternativa tolkningar. Som den mindre konspiratoriska att storyn helt enkelt passade mediedramaturgin och att genomslaget avslöjar en ökad medial opportunism – oavsett storleken på försvarsmaktens anslag.
Jag kan ha överseende med småsaker – som att Lajkat uppfattas tillhöra Expressen i stället för Aftonbladet – men ibland går de oprecisa skildringarna väl långt. Mest läsvärd blir boken när Ulrika Kärnborg tar tempen på kulturjournalistiken, den genre hon mestadels ägnat sig åt sedan 90-talet. Vägen dit är en transportsträcka av ljummet engagemang. Gång på gång snuddar Kärnborg vid frågeställningar som förtjänar mer utrymme men återgår snabbt till det som redan sagts. Kanske ett typiskt kännetecken för ”klickokratin”.